Kategori: Vardagsliv

Det ringer på dörren. Jag tvekar om jag skall öppna, eftersom jag är ganska säker på vad som väntar på andra sidan. Det är dom där som inte kom förra helgen, eller i tisdags. Dom där som brukat busringa på dörren med jämna mellanrum det senaste året och sen springa sin väg.

För första gången på åratal vaknar jag en lördagmorgon och har inget jag måste göra. Absolut ingenting!!! Inga manus med snar deadline, ingen föreläsning som borde förberedas, inte nåt som brådskar i alla fall. Det kan vänta. För första gången på länge har jag tid att faktiskt göra det som ska göras i jobbväg på vardagarna.

Så lätt det är att rusa på i livet. Speciellt om man som jag har ett arbete man trivs med större delen av tiden, och inte direkt är sysslolös om dagarna. Inte ens när jag borde vara det – även om jag själv tycker att jag faktiskt börjar bli bättre på att låta hjärnan vila på helgerna. Idag fick jag en sån där riktigt bra påminnelse om vad som egentligen är viktigt i livet.

Nu är de sista grönsakerna är inplockade från trädgården, undantaget jordärtskockorna som med fördel kan stå kvar tills det börjar bli för hårt i jorden för att få upp dem. Kommer tjälen fort så är de dessutom i utmärkt skick när de töar upp, så blir de kvarglömda i pallkragen gör det inget.

De gula tomaterna ser ut som små pumpor, vilket ju ger associationer till Halloween. Förra året ringde två häxgubbar på dörren, och vi hade inget mer än frukt att erbjuda dem.

Det är inte bara svamptider så här års, utan också hög tid att skörda annat i trädgården. Således har en pallkrage skattats på morötter och några kvarglömda polkabetor dragits ur jorden.

Trots att det inte är någon jätteskörd så är det en förunderlig tillfredsställelse att åtminstone lägga in ett par burkar rödbetor, och att ha några hemodlade morötter i en låda sand i matkällaren. Just i år var det dessutom en färgglad morotsblandning, så jag ser för mig såväl vackra sallader som förundrade barnbarn som gnager på lila morötter. 

Jag har alltid tyckt om att plocka svamp. Älskat soliga höstdagar och njutit av dimgrå vandringar i Hälsingeskogarna. En fylld svampkorg har förstås varit bonus,…

Jag sitter på tåget hem från Stockholm. Kanske är det för att jag fyllt helgen med en kurs i normkreativt skrivande, eller för att jag gick förbi Sergels-torg och #metoo-manifestationen innan jag gick till tåget. Freud skulle möjligen förlägga motivet till bortträngda konflikter i mitt undermedvetna. Sak samma. Hemresan blir smått surrealistisk.

Vissa dagar löper min hjärna amok på knepiga funderingar. Då associerar jag vilt från det ena till det andra, bygger pussel med intryck och drar kreativa slutsatser. Frågan om det är för att jag ÄR kreativ dessa dagar, och att det får hjärnan att ta extra skutt, eller om det mer är ett resultat av att de små grå går på högvarv utan att jag kan tygla dem. Det tål att tänka på (ni ser, där drog ett spår till igång i skallen på mig).