Har du någon gång funderat över hur personer som inreder handikapptoaletter tänker? Och varför heter det överhuvudtaget handikapptoa fortfarande, när begreppet handikappad har sanerats bort ur språket i de flesta andra sammanhang? Varför inte ”funkistoa”?
Nåväl, åter till arkitekter och toaplanerare. Förmodligen har de byggnormer i huvudet, svängrum finns. Men funktion? Förståelse för behoven hos de som skall använda inrättningen? Ja, inte de behov som skall uträttas i själva stolen då, men de andra? Som att torka sig i de nedre regionerna när man väl gjort sitt?
Jag har mer än en gång, som i det närmaste fullt rörlig och definitivt fullt seende, förundrats över placeringen av den viktiga rullen. På väggen en och en halv meter från stolen. Alternativt på väggen bakom stolen. Det kräver ett visst mått av akrobatik och långa armar för att nå dessa utensilier utan att resa sig upp. Förutsätter man att personer med funktionshinder som brukar dessa vita troner har assistenter med sig? Eller att de är så välorganiserade och ute i tillräckligt god tid så att de förser sig med papper innan de sätter sig till rätta? Och hur i all världen gör man om man inte ser? Skall man då treva sig runt kakelväggarna tills man hittar rullen?
Och ni vet hur det är även när man ser rullen och är fullt rörlig. Papperet sitter i en stöldsäker grunka som man skall sträcka in halva underarmen i, famlandes efter ett hörn av det åtråvärda papperet.
Är det någon mer än jag som undrar vad tanken bakom detta är? Eller är det så enkelt som att tanken saknas?
Jag bor i ett så kallad Trygghetsboende. Mycket konstig tänk här. Jag var tvungen att ansöka om bostadsanpassning. Badrummet är en fruktansvärd katastrof. Jag kunde inte ens duscha här om man inte åtgärdade en del problem. Och TRÖSKLAR överallt i bostaden!
Det är sorgligt Irma, att man aldrig upphör att förvånas. Hur kommer det sig att folk inte tänker längre än näsan räcker – och knappt det.