Det var ett tag sen…

… men vad är väl några år mer än en paus? En hel massa, eller just ingenting? Sett i relation till allt som hänt i världen är det som satts inom parentes i mitt liv ett intet. Men nu är jag (kanske) på gång igen, uppmuntrad och inspirerad av två gamla bloggvänner från länge, länge sen när jag som ”Skogstrollet” (om jag minns rätt) bloggade på Amelia – Åsa och Nina. Där ledsnade jag när bloggen bytte plattform – tid och ork räckte inte för att lära mig den nya. Några år senare startade jag ”Ett hållbart liv” med ambitionen att peppa mig själv och förhoppningsvis även andra att reflektera över livet genom att sätta ord på en del av den tankeström som flödar genom huvudet. Sen riktades skrivlusten mot bokprojekt istället, och bloggandet fick stå tillbaka. Men nu är det dags att göra ett nytt försök. Med en vecka kvar på semestern, en semester då jag varit (nästan) helt separerad från datorn, är det lätt att säga. Kanske blir det annan låt i skällan när arbetet drar igång, men jag ska i alla fall göra ett försök.

Istället för att starta från noll tar jag upp Ett hållbart liv igen. Fast lite nystart känns det som, wordpress har förändrats sen sist. Jag med på vissa områden, inte på andra. Jag har fortfarande ambitionen att ta hand om mig själv bättre, vill fortfarande ge inspiration till andra. Men kanske är jag lite mindre självkritisk eftersom jag nu, när jag läst igenom mina tidigare inlägg inte redigerat dom, trots att jag upptäckt såväl stavfel som skrivfel i allmänhet i dessa inlägg. Men de må väl vara preskriberade nu?

För er gamla Ameliavänner som jag inte haft kontakt med sen det begav sig där kan jag berätta att käre maken och jag blev med hus och har spenderat de sista elva åren med att renovera det och att skapa en trädgård. Det förstnämnda är väl klart så när som på några lister som aldrig tycks hamna på plats, trädgården är ett arbete värdigt Sisyfos i dubbel bemärkelse. Visserligen rullar vi inte upp samma sten för backen, gång på gång på gång, men rullar, bär och gräver sten gör vi. I tusental. Bokstavligt. Trädgården växer fram utifrån idéer om hur vi kan använda stenarna. Ett område i taget. Om ett par år eller så räknar jag med att det mesta ska ha tagit form, men det är ändå ett evighetsarbete. För en sak jag lärt mig är att det där med växter kräver sitt. Somligt har dött. Annat har vantrivts och planterats om i bättre förhållande, och ett och annat har trivts lite för bra sett i relation till det planteringsavstånd vi satte dem på, eller omgivande växtlighet. Som stenkyndeln som skulle växa fint under några buskar och bli ca 25 cm hög, men som sträckte på sig och växte upp genom blåbärsbuskarna, närmare en meter högt. Gör om, gör rätt.

Samtidigt kan trädgården vara en metafor för livet. Det är en himla massa sten ibland, för att inte tala om ogräs. Men stenen gör mig starkare – vem behöver gå på gym när det ska flyttas stenar och grävas i styv lerjord? Och stenar lagrar värme, bidrar till att växterna frodas. När jag ser tillbaka på livet (vilket jag väl kan få göra med bara ett och ett halvt år kvar till pension) så har det funnits en del sten som jag svurit ve och förbannelse över, men som med lite distans lärt mig något. Fått mig att växa – eller byta riktning. För ibland är det starkaste man kan göra att ge sig, acceptera att saker inte blir som jag tänkt, men att de kan bli bra – rent av bättre med en lägesförflyttning.

To be continued….