Några veckor efter missödet med topboxen var jag på tjänsteresa i Lund när jag fick ett upphetsat telefonsamtal från käre maken. Döm om min förvåning när ett ”Vi ska gå på husvisning i helgen” forsade ur honom. Vad då husvisning? Vi hade över huvud taget inte pratat om att köpa hus, bara drömt om att renovera köket i lägenheten. Hade han fått fnatt?
”Inte köpa”, lugnade han. ”Vi ska bara titta. Jag vill bara komma in där en gång till, och att du ska få se var jag växte upp.”
Han hade till slut kommit iväg på sin tripp till barndomens tassemarker och sett skylten med ”Till salu” utanför barndomshemmet. En skylt som inte skulle ha suttit där om han kört förbi ett par veckor tidigare. Men nu skrek den ut sitt budskap. Som den snälla, och kanske lite nyfikna hustru jag är, gav jag mitt bifall. Jag hade ju varit med vid några bilturer utanför huset, och hört honom säga mer än en gång hur gärna han åtminstone ville komma in på gården, och springa uppför slänten på baksidan som han gjort som grabb.
Sagt och gjort, på lördagen satte vi oss i bilen, körde ut ur stan och mot området där fler och fler fritidshus med tiden byggts om till villor. Käre makens far var en av de första som gjorde det. En långdragen, stegvis process. Tomt införskaffades, och en sommarstuga byggdes på 50 talet. Det är det lilla bruna huset på bilden. Från början var det bara en liten kur där järnvägsarbetare en gång bytt om (den lilla delen med ett fönster där taket är brant på ena sidan, det var lika brant åt den andra men växte med tiden). Där tillbringades många somrar medan de byggde det vita huset på höjden.
Jag hade hört berättas om det bygget. Hur svärfar – nu död sen länge – byggt huset för material han kom över. Återbruk, långt innan det blev ett tecken på miljömedvetenhet. Då var det något man var nödd och tvungen till. Men som en man som definitivt inte hade tummen mitt i handen, och många kontakter fixade han det. Bara att få ihop material till grunden och källarens väggar måste ha tagit tid. Varje dag efter jobbet åkte han till stadens betongfabrik där han fick små fyrkantiga kuber, 25 x 25 cm, som de provgjutit. De samlade han på sig och sparade tills han hade tillräckligt många. Varje fredag fick gubbarna på betongfabriken smörgåstårta. Bjälklaget är golvet från gamla godsvagnar, och de ursprungliga fönstren satt en gång i ett stationshus i Långsele som revs en gång för länge sen (de hade dock bytts till treglasfönster av de nuvarande ägarna). Jag får väl erkänna att jag för min inre syn såg ett lappverk av byggnadsmaterial när vi körde genom jordbrukslandskapet och så småningom över den lilla bron och ut på ön.
”Vill du flytta tillbaka?”, undrade jag nyfiket.
”Nej, nej. Jag vill bara se det” kom svaret, utan minsta tvekan. Så kommer vi fram. Det första han säger när han kliver över tröskeln är ”Det luktar hemma” (då har han inte varit där sen 1979). Vi går ett varv i entrévåningen. Ett litet, murrigt kök med originalutrustningen kvar. I vardagsrummet en målning på sidan av den öppna spisen. ”Jag minns när mamma målade den” säger käre maken med blanka ögon. ”Jag satt på golvet och tittade på. Det är från hennes hemtrakter i Jämtland.”
Vi fortsätter turen. När vi kommer in i hans gamla pojkrum blir han vit i ansiktet, och håret reser sig på hans arnar. Det är ganska lång och står säkert 4 cm upp i luften. Ser han spöken?
Förklaringen kommer när han pekar på elementet. Tre klisterbilder från en Pink Floyd LP sitter på den vita metallen.
”Det är jag som klistrat dit dem”.
Huset är näst intill orört sen han flyttade dit. Lite ny färg, treglasfönster, en värmepump och en bastu i källarentrén är allt som tillkommit på 34 år. Plus ett duschrum när det äldre par som bott i huset inte länge klarat trapporna ner till duschen i källaren. Där et en gång var en extra passage mellan köket och vardagsrummet, en sådan barn älskar för att de kan springa runt, runt genom rummen, finns ett litet duschrum. Huset är en tidskapsel. Det känns som om det väntat på att Käre maken ska komma tillbaka.
Så kommer vi ut på tomten. Jag andas in doften av vår, hör fåglarnas konsert och blir alldeles lugn. Får en paus i en period av intensivt arbete.
”Här vill jag bo!” säger jag.
Men hur köper man ett hus?
To be continued…
Nu kom ditt inlägg precis lagom till fikat, vilken himla tur!! ”Vi ska bara titta!” – exakt de orden har jag sagt och hört många gånger, sist när vi bara skulle titta på en hundvalp. 😀
Visst är det märkligt, hur det där ”bara titta” kan bli något helt, livsförandrande annat.