Ibland blir man påmind om det förflutna. Och om hur människors visioner kan skapa lidande för andra. Idag har det varit en sån dag. På bussen runt Kapstaden kommer vaga minnesbilder från barndomen över mig. TV-nyheter om oroligheter, och det där konstiga ordet apartheid.
Pappa och mamma gjorde nog sitt bästa för att förklara vad det var som hände, varför människor la sig på marken framför bulldozers och grävskopor. Men för ett barn är sådant obegripligt.
Idag påminns jag om det jag inte förstod då – och på ett sätt fortfarande har svårt att begripa, eftersom det går så emot det jag tror på. Då – på 1970talet – mejade man bokstavligt talat ner ett helt bostadsområde. 66000 människor fick flytta. Anledningen – i detta District Six hade människor med olika etnisk bakgrund valt att bosätta sig. Det de styrande kallade rasblandning, men som vi idag skulle kunna beskriva som ett lyckat exempel på integration.
Hur som helst, de som då styrde och ställde i landet ansåg att det var olämpligt att människor med olika härkomst och kulör bodde inpå varandra. Husen revs och människor tvångsförflyttades på grund av en vision där det goda samhället kännetecknades av ”ordning” (lägg gärna till ordet makt framför ordning, det är nog mer rättvisande). 66 000 människor. Som Växjö ungefär. Eller som att flytta 3 Kiruna.
Allt utom en moské och en kyrka jämnades med marken. Än idag är 85% av ytan orörd. Gräs och ogräs står kvar som ett minnesmärke över det som hände. Det gör ont att se. Och är en viktig påminnelse om att visioner och etik behöver gå hand i hand.
