Ibland tar saker och ting två steg fram och ett steg tillbaks. Det där steget som känns som om det är helt i fel riktning kan då kännas otroligt jobbigt. Som i morse! Visserligen var det inte jag som backat utan vädret. Efter några dagar med plusgrader som lockat fram de första krokusarna i rabatten är världen plötsligt vit igen, och snön yr utanför fönstret.
Samtidigt som jag vet att det bara är februari och inget annat att vänta så känns det motigt. Jag vill ha vår nu!! Vill lyssna till fåglarna och upptäcka hur det sjuder av växtkraft i trädgården. Absolut inte sopa bil och skotta snö.
Nu slapp jag visserligen det sistnämnda eftersom jag tog bussen i morse. Men ändå… ni förstår principen. Att vilja och längta och så går det i baklås.
I sådana lägen är det bra att kunna byta perspektiv. Att se skönheten i snön, och se bakslaget som en chans att stanna upp, få distans och reflektera istället för att bli uppgiven.
Nu, när solen har gått upp och världen är vykortsvacker går det ganska lätt. Det var betydligt svårare i morse när det bara var mörkt och snön vräkte ner. Jag tror det är så med våra personliga projekt också. När vi är mitt i ett bakslag kan lockelsen att krypa tillbaks ner i sängen och dra täcket över huvudet vara stor. Men ligger vi kvar under täcket missar vi solen. För den finns där – förr eller senare kastar något ljus över det som i stunden känns tungt och vi upptäcker att det kanske inte var så illa som vi trodde.
