Minns ni Kurt Olsson (Lasse Brandeby), och programmet ”Fådda blommor”? Jag minns inte speciellt mycket mer än ”Gudrun med triangeln”. Och så minns jag rubriken, som jag härmed snor till detta inlägg. Istället för Gudrun handlar dock detta inlägg om granfrun som strax innan frosten kom i höstas gav mig sina pelargoner. Hon tyckte inte att hon hade vare sig plats eller lust att övervintra dem, men jag tog gladeligen emot dem.
Som jag skrivit tidigare så blommade de hela vintern i vårt uterum. Ingen vintervila där inte. I början på sommaren fick de nya krukor, och sen har de fortsatt att blomma. Allt jag gjort är att deadheada dem, vattna och bland ge dem en skvätt näring (fast inte alls så ofta som man ska enligt expertisen – därtill är jag allt för lat/stressad/glömsk beroende på vad det är för dag.
Men blommar gör de 🙂
Än en gång kan jag inte låta bli att fundera över vad det är som gör att växter – och för den delen också människor – tycks trivas förunderligt bra på vissa platser. De liksom bara flyter in, kräver sitt utrymme och frodas utan större åthävor.
Tänk om det kunde vara alla förunnat att få utrymme att växa!
