Vår trädgård doftar inte bara gott – den känns också. Inte bara så att den väcker en massa känslor av välbehag, glädje och lugn – nej, den känns bokstavligt. Givetvis känns det en massa när man jobbar i den – tungt, torrt eller blött till exempel. Eller så bränner jag ig på en nässla eller sticker mig på en ros. Det går inte att undvika.
Men det är också de där andra intrycken, de som jag söker upp utan någon annan anledning än just att känna. Det där som ger en känsla av att vara grundad i nuet, förankrad med händerna i myllan. I min plats på jorden. Det kan vara den varma stenen som är så skön bara att sitta på, eller lägga händerna mot. Skuggan längst nere i trädgården, där det är så skönt att sitta en varm dag då solen skuggas av grannens björk. Eller att försiktigt klappa lammöronen, och berätta för dem att jag tycker om dem.
Jag undrar om den lilla myran känner samma sak, eller om de mjuka bladen är som att ta sig fram i en ljungel.
