Så var årets hojsemester till ända. Så full av intryck. Syn och dofter har jag skrivit mycket om de senaste dagarna, och jag skulle kunna fortsätta beskriva fler. Som känslan av att stå i gassande sol vid ett vägarbete, känna hettan och doften av asfalt. De stunderna då semester på MC kanske inte är som allra mest njutbart. Men också om befrielsen att åka vidare och istället känna svalkande vind i ansiktet och doften av gödselstackar och brännässlor. Lämna hettan bakom sig. Men jag tänkte skriva om ljud istället – eller snarare om musik. Och ålder.
Vi avslutade nämligen vår tour i Dalhalla. Detta märkliga ställe, där naturen med viss mänsklig hjälp skapat en arena med fantastisk akustik. När stället var nytt var jag där på studiebesök, och vi fick pröva akustiken. Jag är ju inte någon högröstad person, men som jag hördes – ända till bakersta raden – då jag stod där nere och talade.
Den här gången var det inte jag som utnyttjade akustiken utan tonårsidolerna Mott the Hoople. De levererade må jag säga, och vill du höra mer av hur de låter så är detta en av de låtar de bjöd på. Ian Hunter, 78 år, och hans jämngamla gäng, med en kraft som nog inte bara kan tillskrivas Dalhallas akustik, eller ens deras ljudanläggning. Det krävs råmaterial och egna resurser för att prestera detta. Och några ”gammelmansröster” var det inte – långt där ifrån. Fulla av energi. Minst lika bra som 1974. Och en show som bär sig själv, utan en massa effektsökeri i scenografin. Några lampor, bandet och musiken. Thats it! Jo, ett blinkande champagneglas hade också en liten roll på ett ställe.
Sådana artister får mig att reflektera över ålder, och talesättet att den ”bara är en siffra”. Har dessa artister som jag upplever fortfarande vara vid full vigör – det finns ju fler – bara sällsynt bra gener, eller beror det på något annat? Jag tror att det har att göra med att de får ägna sig åt något de älskar. Sådant bygger upp snarare än bryter ner. Även om ingen blir yngre med åren så tror jag att vi (Som bl a Karin Dahlberg och Kerstin Segesten skriver om i boken ”Hälsa och vårdande i teori och praktik”) när vi kan uppfylla våra projekt i livet också upplever hälsa. Jag tror att musiken för dessa gentlemens är just ett sådant projekt, som ger kraft och energi snarare än något de bara gör för att dryga ut pensionen.
Önskar er alla sådana hälsobringande projekt – små eller stora.
