Idag har jag huggit huvudet av Isabella Rossellini. Och Ingrid Bergman. Rena familjemassakern med andra ord. Och inte bara en gång, utan flera. Det var med viss tvekan ibland. Men jag insåg nödvändigheten, då framförallt Isabella blivit en riktig torrboll, något jag faktiskt har bildbevis på.
Andra var väl mer gränsfall, men för att slippa göra om proceduren på en gång fick alla en rejäl omgång. Också de som bara var lätt bedagade. En rejäl laddning vissna blad till komposten. Hade jag varit mer romantiskt lagd hade jag kunnat beströ vägen in, upp för trappen och till sängen med doftande blad i rött, rosa, vitt och gult. Nog för att det skulle vara kul att göra det lite extra fint för käre maken – men hur kul är det att städa sen? Det blev ett stort fat med blommor på bordet istället. Strategiskt i dessa tider dessutom – vad käre maken anbelangar har inte ens tusen doftande blomblad en chans mot en Granqvist. Så varför bädda för förlust?
Jag har med andra ord gått hårt åt mina rosor. ”Deadheading” som det heter på engelska, men vad säger man på svenska? Jag vet att det är bra, gynnar ny knoppsättning och fortsatt blomsterprakt. Och att stå bland rosorna, dra in doften av dem och lavendel och lyssna på humlesurr och fågelsång under arbetets gång är oerhört rogivande. Men det känns ändå lite vemodigt och motigt ibland, speciellt att knipsa av de som inte är i fullt så dålig form som Isabella med sitt mumifierade huvud.
Men blommor behöver ansas – och så även vi och våra liv ibland. Vi behöver se vad som behöver tas bort för att ge plats för det nya, och ta steget och rensa ut det som är gammalt och dött, men kanske också sådant som bara börjat falna. Våga ta språnget och göra oss av med sådant vi håller fast vid av gammal vana eller av rädsla för förändring.
Eller så kan vi göra ett fat med mentala blomster av det vi tvekar att göra oss av med. Ta fram det, se det i ett nytt ljus, och sen bestämma. Kanske kan det lysa upp tillvaron ytterligare en tid – kanske kan det få ”multna i vår inre kompost”, omsättas och ge näring åt det som skall komma snarare än att stå i centrum själv.
