Efter metaforen om badbollen skulle vi göra en övning på samma tema. Ett äpple i en vattenskål får symbolisera badbollen – eller snarare det jobbiga som skall hållas på avstånd. Vi skall hålla ned äpplet med ena handen. Samtidigt skall vi göra något med den andra. De övriga har mer eller mindre utvecklad simultankapacitet och håller försiktigt ner äpplet under ytan med ena handen medan de utför sin syssla. Ibland slinker äpplet ändå upp.
Efteråt berättar de om hur deras uppmärksamhet splittrats av att fokusera på att ha koll på äpplet och samtidigt göra något annat. Själv har jag greppat äpplet, tryckt det ner i botten på skålen och samtidigt hällt upp vatten i ett glas – och tillbaks i flaskan igen – med full koncentration. Äpplet, det märker jag inte ens av.
Och det är så typiskt mig – fullt fokus på uppgiften. Allt för ofta utan att känna in vare sig vad som är bra eller dåligt för mig. Ska något göras, ska det göras. Fullt fokus. Ofta är det förstås bra, men om man bara fokuserar och fokuserar på uppgiften och inte alls lyssnar till de inre signalerna så är det naturligtvis inte heller bra i längden.
För känslor är budbärare. De vill säga oss något – det är när vi feltolkar dem eller agerar överilat på dem som det skapar problem. Därför måste vi lyssna på dom, stanna upp och hantera dem på ett vettigt sätt. Inte slåss med dem – eller nonchalera dem.
När jag är hemma igen kommer jag att återkomma till temat känslor. Just nu ska jag lyssna till den där inre rösten som säger att jag visserligen är på kurs, men också att det är söndag och att de sex kurstimmarna och två timmars jobb med en föreläsning är mer än tillräckligt.
Kanske borde jag rent av sätta på mig baddräkten och plumsa i poolen – med eller utan badboll.
