Jag kan ofta gå ”all in” på saker. Jobbar med liv och lust för att det skall bli klart, och kan känna mig ganska otålig när människor i min omgivning inte följer med i mina tankebanor. Min kloka kollega, som nu mer är pensionär, hade en suverän förmåga att se när jag ville för mycket och kunde bromsa innan jag löpt iväg för långt. Med käre maken är det däremot lite si och så.
På ett sätt är vi ganska lika. När han börjar med något är han lika mycket på som jag, kanske till och med mer. Då är det jag som försöker tänka efter före – allt som oftast alldeles i onödan. Det händer oftast då det gäller saker som jag inte kan så bra. När jag inte riktigt förstår vad som skall göras, och tänker att ”borde man inte…. först?”. Det är i sådana lägen maken tycker att jag vill ha både hängslen och livrem fast ingendera behövs.
Å andra sidan kan maken bromsa ibland, och tur är väl det. Låta saker ta tid, växa fram en bit i taget. Som nu, när vi bygger tvättstuga. Jag hade ju gärna ritat upp allt på ett papper (eller i IKEAs ritprogram) och så inhandlat alla skåp på en gång. Och så jobbat som en tok med att få allt på plats på ett par dar. Speciellt som jag bara haft en provisorisk tvättstuga i fem år och verkligen längtat efter att få den på plats i huset.
Maken däremot vill klura på bästa lösningen. Det är ju inte så enkelt att bara sätta upp allt i ett hus där det går rör och ledningar utanpå väggarna, och där man måste komma åt vissa ledningar för att stänga av vattnet och läsa av vattenmätaren.
Men så bra det blir när man kan göra det så. Köpa ett skåp eller två, montera det och se hur det går att ta hål i det, komma igenom med rör och vad nästa steg är. Det slutade med grundare skåp framför några rör, och en smalare bänk längs ena väggen – och betydligt mer golvyta än vad det hade blivit om vi följt vår ursprungsplan.
På bänkskivan som nu är boplats för diverse verktyg saknas nu bara tvättho och kran. Och en mangel. Som jag längtar efter en sådan. Tänk att krypa ner mellan nytvättade, nymanglade lakan. Ljuvligt. Speciellt då de hängt ute och torkat, en halv meter från vår lavendelrabatt.
Jag tänker att vårt tvättstugebygge kan vara en metafor för förändringar i livet. Att jag av det kan lära mig att inte hasta iväg och göra allt genast. Ta små steg i taget, även i en stund då motivationen är hög.
Att inte hamna i ”allt-eller-inget” fällan, vilket kan vara oerhört lätt. Att dra igång med kost och motion i en omfattning som – i alla fall den första tiden – bara är snäppet under elitmotionärers. Den där första tiden när träningsvärken får mig att ta hissen för att det är för jobbigt att gå ner för trappen. När det onda i kroppen bara är en påminnelse om att jag faktiskt är på banan igen. Eller när jag i en period av forskarnit och skrivarglöd tappar dygnsrytmen och glömmer bort att äta för att det är så himla kul att jobba. Då, när jag tar mig ett återfall i arbetsnarkomanin, och är hög på jobbet under några månader. I de stunderna känns min strategi med ”allt genast” ganska OK. Upplyftande. Jag känner mig stark, kreativ och inspirerad. I en månad, eller sju eller rent av några år. Sen håller det inte längre. Kropp och själ säger ifrån.
För ”allt-eller-inget” har ju den andra sidan också. Dvs. ”inget”. Då träningen inskränker sig till trapporna på jobbet och en och annan andfådd rusning efter en buss, då mat är det som går fort att göra och äta och inte nödvändigtvis det jag mår bra av, och då jobbet visserligen görs men där kreativitet och arbetsglädje sinar.
Därför gäller det att skynda långsamt. Jag har bestämt mig för att pröva det greppet i sommar. Rapport följer.
Möjligen kanske jag borde gå ”all in” för att ha semester.
Fast just den utmaningen är nog allt för svår.
