Så har då färden gått vidare mot Norrlands inland. Nya intryck – och nya dofter. Nysågat timmer, fuktiga myrar och den speciella doften av torr tallskog. På avstånd en förnimmelse, när man går i den fyller den näsan. Torra barr och kråkbärsris. Och så ljuden.
Lommen som ropar, skogsflugor som surrar som bara flugor som har sin boning bland skogskovall och blåbärsris kan göra. Ett svagt bakgrundssurr nere på marken. Inte ettrigt påflugna, surrande runt huvudet. De har hittat sin plats, dessa flugor, och bryr sig inte så mycket om oss människor. Och ljudet av tystnad. Som överröstar både flugorna och lommen. Den ligger där som en stillhet i luften. Orörlig över den lilla tjärnen. Det är mäktigt.
Mitt i allt det vilda så dyker ensligt liggande byar, torp och små, levande jordbruk upp. Å ena sidan på ställen där jag som sörlänning knappt tror att någon bor, men där jag omedelbart kan förstå att folk slår sig ner. Frågan är om de finns ”på riktigt” – i alla fall om ”på riktigt” definieras utifrån teknik. För dessa ställen ligger längs vägar som jag lyckas hitta på kartan men inte få Alva att lokalisera. Men de finns där.
Jag inbillar mig att de som driver dessa jordbruk lever ett annat liv än bönderna hemma i Mälardalen. Kanske kämpar de hårdare, men kanske har de också en förmåga att vara nöjda med det lilla. Med den röda gamla traktorn som kan dra både harv och såmaskin, istället för en jättelik skördetröska. Med avstånden och friheten. Men kanske är det en allt för idealiserad bild av människor som kanske inte har något val. Som kämpar för att de har sina rötter djupt förankrade i den norrländska myllan.
Kanske vill de inte alls bo där. Men om de vill så kan jag kanske förstå varför. För det är vackert, slående vackert, såväl i skogslandet som då fjällen kommer närmre. Högsommarvackert, varmt och leende. Undrar hur det är en dag med blött snödrev i november?
En av byarna vi kom till var Borgvattnet, ”spökbyn”. En blomstrande bygd fram till mitten av 1900-talet då avfolkningen krympte både invånarantal och service. Men fortfarande finns en liten butik som inte bara är ombud åt systembolaget. De serverar dagens. Eller kanske veckans – på tisdagar. Bensinstation finns också.
Och den ständigt närvarande friden. Kan man ta med lite av den hem tro?
