Talesättet att något växer som ogräs stämmer verkligen in hos oss just nu. Åtminstone på somligt, och då menar jag inte bara det där somär grönt i en i övrigt gul gräsmatta. Som blåklockor, klöver och röllika.
Det finns annat som också spirar, nämligen tomater.
Just nu tycks de komma upp över allt. Här och var hittar jag små späda plantor.På andra ställen är de betydligt större. En del får stå kvar, men en hel del förpassas till komposten.
Anledningen till denna ymnighet torde vara vår bokashi. För den som inte vet vad det är så kan det väl enklast beskrivas som en kompost – fast fermenterad. Hushållsavfallet blir till jord på rekordtid, och det vi planterar där vi grävt ned en hink bokashi frodas.
Men tomatkärnorna måtte överleva förmultningsprocessen, och sedan gro. Men jämfört med kvickrot, kirskål och maskros så följer de som självsått sig på alldeles omöjliga ställen snällt med upp.
Hur som helst väcker det tankar, både om växtkraft och vad som är ogräs och inte – och under vilka omständigheter. Även kirskål och maskros går att äta, men de ser vi i regel som ogräs från början. Tomaterna gör en motsatt resa.
Men vad är det som gör att samma sak värderas olika beroende på omständigheterna? Och hur vanligt är det inte att vi ser på annat – och kanske andra – på samma sätt?
