Har du varit med om att det känts som om tiden stått still, eller rent av som om den plötsligt rört sig bakåt i raketfart? Kan du känna igen känslan av att bli liten igen, av att proportioner ändras – och att det finns en förunderlig beständighet i tillvaron?
För mig har detta varit högst påtagligt de senaste dagarna, då käre maken och jag drog åt Hälsingland och besökte min bror i stugan ett par mil från Järvsö.
Att trampa barndomens skogsvägar, höra lomens klagorop över sjön och känna doften av linnea är en veritabel tidsmaskin. Trots att skogen vuxit upp – eller huggits ned på sina ställen – är känslan den samma. Närheten till naturen, lugnet.
Den gamla fäbodvallen står där den stått i dryga 400 år. Omhuldad och bevarad av varsamma händer, om än uppdaterad med en solfångare på väggen. Jag minns min sjuårsdag på fäbodvallen – 50 år sen idag. Den gamla rönnen är borta, en yngre har planterats i dess ställe.
Det mesta är sig likt- men på avstånd hörs ett svagt sus av vindkraftverken som rest bakom en bergsrygg. Vägen är större, stugorna fler. Men känslan, den finns där än. Jag har saknat den.
