Ett sätt för mig att landa i nuet så här års är att öppna fönstret på helgmorgnarna. Inte bara för den friska luften, utan för att lyssna på fåglarna. Det är så rogivande, och ibland kan deras kvittrande till och med få mig att somna om.
Som belöning (och för att få titta på dem ännu mer) har jag flera olika fröautomater i trädgården. Helt plötsligt förstår jag varför pappa och mamma tyckte att detta med fågelbordsskådning var så kul. Jag gläds åt talgoxar, gulsparvar och starar som hittar hit. Mindre glad är jag över kajor och kråkor som skakar fröautomaten så att innehållet trillar ut på backen.
Idag fick jag syn på en kungsörn. Inte vid fågelbordet förstås, men den flög förbi över huset. En mäktig syn som jag tyvärr inte hann fånga med kameran, men pixabay har ju fina gratisbilder man kan använda. Tack för det 🙂
Örnen får mig att associera till fågelperspektiv – eller helikopterperspektiv som man säger i KBT. Jag tycker dock att fågelperspektiv är ett vackrare begrepp. Och poängen blir densamma.
Tänk dig att du är en örn som tittar ner på en situation som du uppfattar som besvärlig (eller om du föredrar det, tänk dig att du sitter i en helikopter eller spionerar på dig själv med en drönare). Beskriv situationen ”utifrån”, så detaljerat som möjligt – det du ser att du själv och andra gör, och ägna då lika mycket uppmärksamhet åt både ditt eget agerande som de andras handlingar. ”Zooma in” på mimik och kroppsspråk, på vad du säger (inte på vad du menar), och vad andra säger (inte det du tror att de menar).
Vilka tankar väcker fågelperspektivet? Kan situationen förstås annorlunda när den beskrivs utifrån?
