Har du någon gång funderat på begreppet ”skräp”? Vad betyder det? Vad är det? Är det det där som du ratar, men som någon annan fyndar på loppis? Är det kultur som inte går hem hos kritiker? Är det dammråttorna i hörnet, papperen i sopkorgen eller blombladen som faller när jag deadheadar i rabatten?
Den här sommaren har käre maken och jaggjort många vändor till återbruket. Trots det hårda arbete det innebär att riva ner, sortera, lasta och köra iväg så är det också förenat med en känsla av befrielse. Det känns skönt att identifiera det där som vi inte längre behöver och sortera det. Somligt i Myrornas container – förhoppningsvis kan det vara till glädje för någon. Farligt avfall för sig, för vidare transport till något ställe där det tas om hand på ett säkert vis. Ytterligare annat kan återvinnas, bli pappersmassa eller komposit kanske.
Även den lilla städningen av skrivbordet är befriande. Gamla papper hit, pennor dit. Fynd i gamla tidningar. En bukett blommor får plötsligt plats på bordet.
För varje dag som går blir jag också mer och mer medveten om själsligt skräp. Kanske är denna klokskap en naturlig del av att bli äldre (E H Eriksson menade ju att visdom var den dygd vi utvecklade på äldre dar). Kanske är det mer kopplat till erfarenhet än ålder. Oavsett varifrån det kommer finns dock medvetenheten där om att jag samlat på mig en hel del själsligt skräp genom åren. Saker jag sparar på bara ”för att”, utan närmare eftertanke. Sådant som tar plats på den inre ”hårddisken” och stjäl energi.
Jag tror minsann att jag skall inleda ett projekt som handlar om att rensa i den inre världen. Plocka fram och ”återvinna” guldkorn, göra mig av med sådant som ligger och skaver.
”Deadheada” för att ge plats för nya, friska blommor.
