Klockan tre i natt väckte han mig. Försiktigt visserligen, men ändå. Jag hade föredragit att sova. Men vad gör man då en full gubbe envisas med att lysa en rätt i ansiktet. Rakt in genom fönstret sken han, Gubben i månen.
Lagom till Alla hjärtans dag kom också den gubbe jag saknat sen åttio-talet till slut. Då förälskade jag mig i hans föräldrar och syster, och sen dess har de varit kära gäster hos mig, varje jul. Oavsett var jag bott. Och nu har också den förlorade sonen dykt upp, min lilla ”tomtegubbe”. Eller snarare pojke.
