Nu har jag suttit bak på en MC i elva dagar – en kvar. Fyra hundra mil och en massa intryck. Samt en öm rumpa. Men en återhämtad själ.
Under vår färd har jag inte behövt göra mer än att ta in intryck och hålla rätt på geografiska aspekter så att vi inte skall komma på avvägar. Det tunga arbetet har käre maken stått för – själv har jag bara följt med. Man kan inte göra så mycket mer, än att följa med och vara i nuet. Vara i den lilla värld som skapas då två människor under större delen av dygnet finns inom en meters avstånd från varandra. Vara i den stora värld som kommer till en genom sinnena.
För mig har det varit rena återhämtningen för själen (om än kroppen är trött just nu). Som att städa på hårddisken, uppgradera sitt inre. En skön känsla.
Jag hoppas kunna bygga vidare på den, och låter bilden av ett av alla de små rösen som folk bygger symbolisera den inre balansen, och vägen i bakgrunden kraften att gå framåt.
Jag har en del idéer, och när de fått mer substans blir ni först att få veta 🙂
Resten av kvällen skall jag ägna åt att återhämta kroppen.
