Efter mitt förra inlägg fick jag en förfrågan om att skriva mer om trädgården. Det ska jag givetvis göra, men först vill jag berätta om huset som står i trädgården. Vän av ordning undrar säkerligen varför jag illustrerar detta med en bild av käre maken sittandes på en motorcykel. Det kan verka långsökt, men ibland börjar historier på de märkligaste sätt.
Den här börjar med en motorcykeltur med förhinder. Det var våren 2013, och käre maken skulle ta årets första sväng på hojen. Med lätt hjärta och huvudet fullt av drömmar om sommarens långtur till England kör han iväg. Ut på E18 genom stan, sedan vidare ut på småvägar. Han vet var de vackraste vägarna går, och innan han kör hem tänker han sig en sväng förbi barndomshemmet på ön, precis som alla andra år. Denna nostalgitripp har blivit en årlig ritual. Men han kommer aldrig fram. Ute bland byarna på den västmanländska landsbygden får han en förnimmelse av att något saknas och trevar bakom sig. Där topboxen borde sitta är det bara luft. Sakta kör han tillbaka med blickarna i vägrenen, spanandes efter den förlorade packväskan. Den som måste finnas om man ska på MC-semester, och som kostar skjortan.
Det är en förtvivlad make som kommer hem och lägger upp en desperat efterlysning på Facebook. Och minsann får han inte svar. Någon har sett honom tappa den då han svängde ut på E18. Vi åker dit, men hittar inget trots att jag kliver av och går i det djupa diket vid vägrenen. För att göra en lång historia kort kom den demolerad och olåsbar till rätta via snälla människor och polisens hittegodsavdelning. Men till barndomstrakterna kom han inte iväg, i alla fall inte den dagen.
Då svor vi ve och förbannelse över att behöva lägga pengar på en ny packlåda. Så onödigt och meningslöst, och ett rejält hål i semesterkassan blev det också. Idag är vi så oerhört tacksamma över denna incident. Ofta säger vi, ”en sån tur att den föll av”. För hade den inte gjort det, hade livet rullat på som vanligt.
Således, en introduktion till historien som kommer att handla om vårt hus och vår trädgård. Samtidigt en illustration av ett mönster i mitt liv, där sådant som tett sig onödigt, jobbigt, rent av jävligt, lett fram till något som berikat livet. Därmed inte sagt att det alltid gör det, eller att man inte ska få svära och gråta när saker och ting sker. Det tror jag att man behöver. Jag behöver det i alla fall. Men jag behöver också påminna mig om att jag inte har facit och att saker kan utvecklas på de mest oväntade sätt.
To be continued…
Ah, världens bästa cliffhanger! Väntar med spänning på del 2. 🙂
Tack Åsa, den kommer strax 🙂