Vi står där i trädgården, på husvisningen där vi bara skulle titta, och ser på varandra. Jag har just sagt ”Här vill jag bo”, och käre maken med överraskad min svarat: ”Menar du det?”. Och jag menar det, av hela mitt hjärta.
”Vill du också? Ska vi lägga ett bud?”
Vi går in i huset igen. Pratar med mäklaren och käre maken berättar historien om huset. Säger att vi är intresserade och hon säger att vi behöver ha ett lånelöfte från banken. Jo, så långt har jag koll på läget, även om jag inte är någon van husköpare. Innan vi köpte vår gemensamma lägenhet när vi flyttade ihop hade jag jag alltid bott i hyresrätt (och i exmannens föräldrahem).
Vi är uppfyllda av framtidsdrömmar när vi åker hem och via webben ansöker om lånelöfte. Vi får ett ja och glädjestrålande kontaktar vi mäklaren och lägger ett bud på det begärda priset som är helt rimligt. Det går någon dag och sen får vi sms från mäklaren som meddelar att vi blivit överbjudna. Inte konstigt egentligen, det är väl så det går till, men jag har aldrig varit i den situationen. När vi köpte lägenheten som legat ute länge till försäljning prutade vi. Med andra ord hade min ansökan om lånelöfte inte tagit höjd för budgivning. Det är sent på onsdag em, dagen för Kristi Himmelsfärdsdagen. Jag ringer upp mäklaren och säger som det är. Har vi tur får vi kontakt med banken redan på fredagen, men det är en klämdag. I värsta fall blir det först på måndag.
”Jag ska meddela säljaren”, säger hon. ”De vill gärna ha en snabb affär. Men vi ses på fredag oavsett så får ni en värdering av er lägenhet så vet ni oavsett om ni ska sälja nu eller senare.”
Med en suck lägger jag på luren, och vi försöker intala oss själva att det nog inte var meningen. Förbereda oss på att det kanske inte blir något husköp.
Mäklaren kommer på fredagen. Vi är ju inte jättetaggade när vi visar runt. Får vi inte just det huset kan vi lika gärna bo kvar. Rusta köket. Vi trivs bra, även om lägenheten är lite väl stor sedan tre barn flugit ur boet. Men det finns en del med egen ingång där jag har hemmakontor och ibland handleder blivande psykoterapeuter, och det är perfekt. Mäklaren ser sig omkring och säger att den här ska nog gå bra att sälja. Vi säger att vi inte vill sälja om vi inte lyckas få till lånelöfte och köpa huset på ön. Då ser hon på oss och ler innan hon släpper bomben.
”Men ni får köpa det. Säljarna drog tillbaka budgivningen när de hörde historien om hur huset byggdes. De vill att det ska komma tillbaka i er familj.”
Jag kommer alltid att vara tacksam gentemot dessa två bröder, som nu mer är våra grannar. Det var den ena av dem som köpte huset av svärfar. Sedan tog hans föräldrar över det, och bröderna köpte så småningom närliggande tomter och byggde modernare hus. Nu har föräldrarna flyttat till ett annat boende och huset ska säljas. Till oss! Tänk vad en tappad topbox kan leda till, och hur saker kan falla på plats på de mest fantastiska sätt.
Den 4 juni fick vi nycklarna och tog bland annat ovanstående foto på huset sett från baksidan. Mycket har ändrats sedan dess – och än fler tillfällen då bitar i livet fallit på plats har dykt upp längs vägen.
To be continued…
Vilken fin historia om hur ni fick huset.
Tack Nina, det känns som ett smärre underverk med alla turer runt detta där bitar fäll på plats, en efter en.
Vilka snälla mot-bjudare! De kanske misstänkte att ni skulle gå en bit upp i pris om ni kunde pga bakgrunden! Hur som helst är jag värdelös på att bjuda, jag drabbas av extrem vinnarskalle och måste ha tydliga gränser, annars blir det dyrt.
Det var inte ens motbjudarna som la ner sig, utan säljarn som drog tillbaka budgivningen för att låta oss få huset tillbaka. Det måste ha kostat dem några hundra tusen. Så gissa om vi är tacksamma.