I ett hörn av källaren fanns ett litet – jag betonar litet – rum, med en omotiverad, halv vägg i mitten. Käre maken berättar att det en gång var en tvättstuga. Här upptäcker vi dock ännu en förändring som de tidigare ägarna gjort. De har murat igen golvbrunnen och plockat bort vattenledningen. Så att göra tvättstuga här igen blir komplicerat. Ingen vägg är så lång att en säng går in, så det kan inte bli gästrum. Återstår förråd. Sådana behöver man ju alltid.
Ett dylikt utrymme är ju inte det första man renoverar, snarare bland det sista, men i dessa skördetider passar det bra att lägga in det här avsnittet även om mycket annat hände innan. Vi insåg nämligen att en ventil på norrväggen i den inre lilla delen gjorde den till ett utmärkt skafferi om vi satte en dörr bredvid den lilla väggstumpen och delade av utrymmet. Så småningom blev det isolerat mot angränsande rum och fick kakel på väggarna och extra kyla, men det har skett på senare tid. En bra satsning måste jag säga, eftersom det skapat fantastiska möjligheter att lagra diverse saker som trädgården levererar.
Även detta lilla projekt höll dock på att sluta illa. I den yttre och varmare delen av detta utrymme kom vi på att vi inte bara kunde ha torrvaror, toapapper och annat. Vi skulle kunna ha en frysbox också. Perfekt. Sagt och gjort. När rummet fått nya fräscha ytskikt införskaffas denna. Vi vandrar runt på vitvaruravdelningen och vet precis hur stor frysbox vi får plats med i det lilla rummet. Dörren har vi dock inte mätt, men vi utgår från att det är standardformat något som visar sig vara helt felaktigt. Frysboxen går inte in genom dörren.
Reavaror kan ju vara lite vanskliga att byta, och käre maken är en sann problemlösare. Bort med dörrfodren. Fortfarande för trångt. Vad göra? Maken mäter och tänker en stund. Frysboxen genomgår viss demontering innan vi med en milimeter tillgodo lyckas trixa in den. Den dag den ger upp förmodar anar jag att käre maken tar fram vinkelslipen och slaktar boxen för att bära ut den i delar. Den dagen, den sorgen.
Nåväl, nog om husbygget för idag. Nu är det dags för bekännelsen. Allt eftersom trädgården växt fram har jag blivit som besatt av att odla och ta tillvara på skörden. Jag började med äppelmos, saft och marmelad eftersom såväl äppelträd som vinbärsbuskar redan fanns i trädgården. Dessutom var hemkokt marmelad en räddningsplanka i min ungdom som blev ”nästangratispålägg” på mackorna. Gott sådant dessutom så jag är riktigt bra på marmeladkok. När pallkragarna började fyllas med grönsaker började jag också producera inlagda rödbetor, smörgåsgurka och paprikasallad.
Jag har till och med köpt en konserveringskastrull för att på bästa sätt kunna spara inte bara broccolisoppa och tomatsås, utan även koka pölsa och ha på burk. Det går så mycket snabbare att värma än att tina en isklump, och tar inte plats i frysen som blir nog så full ändå. Jag fantiserar till och med om en torkapparat för att torka vinbär till hemgjord mûsli. Inte illa, eller hur. För att inte tala om tillfredsställelsen när hyllorna i matkällaren fylls med burk, efter burk, efter burk med färgglatt innehåll (inte pölsan dock, den är ju tämligen gråtrist och intetsägande, men lagad enligt konstens alla regler och farmors recept.) Visst låter det präktigt? Att äta närodlat och ekologiskt är ju nyttigt. Och för det mesta gott.
Men det är just det där med att äta. Äppelmosen går för visso åt till frukostgröten, men saft och marmelad är inget som är lämpligt att frossa i när vi kämpar med vikt och blodsockernivåer. Och av någon anledning så fstår vi i mataffären och funderar på vad vi ska äta till middag och då baseras menyn på vad som finns där, inte hemma. Ibland slinker det till och med ner några burkar krossade tomater som det är extrapris på i kundvagnen – trots att tomater är det jag har allra mest av i alla de färger och former. Så hyllorna i matkällaren gapar inte direkt tomma frampå vårkanten, och i frysen finns fortfarande hackad persilja och blåbär från förra sommaren.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap påtalar att vi bör ha mat för en vecka hemma. Det har jag – med råge. Men tillfredsställelsen med att fylla hyllorna med egenproducerat blandas med skammen över att jag inte äter nyttigare när jag har alla möjligheter. Att jag samlar burkar på lager istället för att frossa i allehanda grönsaker. Som när folk hamstrade toapapper under pandemin. Själv har jag mjöl, pasta och diverse frön i det yttre förrådsrummet kvar sen dess. Varför köpte jag en massa vetemjöl och torrjäst när jag samtidigt försöker intala både mig och maken att vitt bröd inte är nyttigt? (Och varför köper jag bröd på affären istället för att baka, nu när jag har mjölet hemma?) Men det kan ju vara bra att ha. Pandemin är ju slut, men vem vet vad Putin ställer till med? Eller för den delen Tidö-partierna? Och snart blir jag pensionär, och då behöver jag verkligen producera mat hemma! Vi borde nog skaffa några hönor också, och kanske ska jag be käre maken bära hem lite gäddor istället för att släppa tillbaka dem i sjön? För säkerhets skull? Jag kan säkert klämma in dem i frysen. I alla fall om jag gör något åt alla abborrar som gömt sig i botten sen 2022.
Jag funderar ibland på om detta matsparande är något evolutionen begåvat oss med. Kanske. Att spara och ta tillvara, vara förutseende, har säkert gynnat vår överlevnad. Men när det bara blir stående, och riskerar att förpassas från hyllan till komposten utan att passera magen är det kanske mest dumt. Kontrollbehov? Eller latmasken som lockar med att det går enklare att köra med de säkra korten och inte leta nya recept? Förvisso svämmar nätet över av sådana, och kokbokshyllan står inte heller tom, men det blir bara inte av. Tänk om jag inte bara blivit en hamster, utan förvandlats till någon sorts mat-hoarder (till mitt försvar älskar jag att åka till Myrorna eller återbruket med annat jag inte behöver)?
Borde jag kanske börja med hembakade frallor med marmelad igen, bara för att det ska gå åt? Äta grönsakssoppa ett par gånger i veckan och pasta med tomatsås där emellan. Och pölsa förstås, med egenkonserverade rödbetor. Månne ska jag avlägga ett bakvänt nyårslöfte. Till nyår ska frysen och källaren vara tömda – i alla fall på sådant som är producerat innan 2024. Och lite hemgjorda konserver (av färskare datum) måste ju vara utmärkta gå-bort-presenter?
To be continued…
Det är underligt att när många hamstrar så köper de saker som de absolut inte äter i vanliga fall. 🤣 Men även i lägenheten kan jag fixa förråd till 2-3 veckor och idag får jag lingon att frysa. 👌
Det är märkligt hur vi fungerar. Och det är finns en märklig tillfredsställelse med att veta att jag åtminstone delvis kan se till att det finns något att äta-
Jag har också en överutvecklad hamstergen. Tyvärr är minnet inte lika utvecklat – mycket kan gömma sig i frysen.
Där satte du huvudet på spiken, minnet har verkligen en tendens att svika 🙂