Trots att vi just nu är mitt uppe i hamstringsperioden, och de lediga stunderna (som tyvärr blir för få eftersom skördeperiod och slut på semestern inträffar samtidig) tar vi ett stort kliv tillbaka, till sommaren 2014. Minns ni den. Riktigt varm, och här i Västmanland brann det för fullt. Röklukten hängde över nejden och de räddande änglarna – brandflyg från Italien och Frankrike dök i fjärden utanför. Vi har nu varit husägare i ett år, och huset är kaotiskt. Fullt med byggmaterial, och med metallstöttor strategiskt utplacerade eftersom yttertaket rivits, och en ny övervåning skulle byggas. Bygginspektören hade ju föreslagit det, och den eländige rörmokaren hade tipsat oss om ett företag som tagit fram nya ritningar med ett helhetsgrepp på huset för att få bra proportioner. Det inkluderade också en utbyggnad av källaren där käre maken skull kunna få en verkstad, och på taket av den uterum och altan i samma höjd som vardagsrummet istället för en brant trapp ner till marknivå.
Trädgården var i princip obefintlig. Där det en funnits en liten uteplats belagd med fyrkantiga trätrallor var bortplockad för att få plats med byggställningar, och slänten ner mot den gamla stugan solbränd, gul och stickig.
Dessutom, vem vill ligga och sola – hur varmt och skönt det än är – med ett gäng snickare på taket. Inte jag. Och käre maken som bytt arbete innan sommaren var på jobbet, så honom hade jag ingen glädje av. Men bra kvinna reder sig själv. Jag packar matsäck, soldyna och flytväst i kajaken som jag på små hjul drar iväg ner till en liten båtplats.
Jag har noterat att det i kanten av båtplatsen, vid inloppet bredvid bryggorna, är ett perfekt gräskant där jag kan lägga i kajaken och kliva i.Kajaken hamnar raskt i vattnet, packad är den ju redan. På med flytväst och så en mjuk liten glidning ner i kajaken. Lätt som en plätt från den låga ”gräskajen”. Tror jag. Plötsligt ligger jag i vattnet, mellan stranden och kajaken. Det är djupt. Muddrat för att båtarna ska kunna ta sig hela vägen in till bryggan. Men jag är ju både simkunnig och har flytväst, och vattnet är varmt. Ingen fara. Det är bara att häva sig upp och försöka på nytt. Men jag kommer inte upp. Hela kanten är såphal lera, och jag glider ner vid varje försök. Gång på gång försöker jag, men lyckas inte. Ska jag ropa på hjälp? Det känns genant, och båtplatsen ligger avskild i en skogsdunge. Ska jag simma till ett bättre ställe? Det skulle kunna vara en möjlighet, men tänk om kajaken driver iväg. Ta den på släp? Nej. Till slut kommer jag på en lösning. Jag trampar vatten och lyckas med mycket möda puffa upp halva kajaken på stranden igen, och sen använda den för att ta mig upp på land. Och där står jag. Dyngsur och lerig. Att gå hem till ett gäng skrattande byggjobbare finns inte på kartan. Därtill är jag för stolt.
Sagt och gjort. Jag paddlar ut på sjön. Jag kan hålla mig borta tills de slutat för dagen, och säkert skölja ur kläderna också. Den här gången sätter jag mig i kajaken när en tredjedel är kvar på stranden och stakar mig ner i vattnet med paddeln utan att välta. Yes – I did it! Fram med mobilen för att plugga i ljudboken i öronen. Den har tyvärr drunknat och ger inte ett liv ifrån sig. Nu vet jag att käre maken kommer att bli orolig om han inte får kontakt med mig, men jag känner fortfarande inte för att åka hem och låna en telefon av snickarna. Nu är jag ju ute på böljan. En bit ut sitter en man i en båt och spanar på ett fiskgjuse-bo. Med viss tveksamhet paddlar jag dit och får både låna mobil och ett trevligt samtal om fågelskådning innan jag paddlar till en av småöarna och får tvätta både mig och kläderna. Resten av dagen är en njutning, och väl tillbaka hittar jag ett bättre ställe för landstigning.
To be continued …
Ååååh, det där hade jag också gjort till 100%! ”Ska jag ut och paddla så ska jag!” sen att man är dyngsur och mobilen trasig och man egentligen tappat lusten spelar ingen roll. 😀