För första gången på åratal vaknar jag en lördagmorgon och har inget jag måste göra. Absolut ingenting!!! Inga manus med snar deadline, ingen föreläsning som borde förberedas, inte nåt som brådskar i alla fall. Det kan vänta. För första gången på länge har jag tid att faktiskt göra det som ska göras i jobbväg på vardagarna.
Förvisso finns det saker att göra i helgen. Städa lite inne. Kratta löv – det är bara några buskar, lönnen och äppelträden som envist håller fast vid sina löv. Äppelträden är till och med gröna fortfarande. Kanske är det också den här helgen som spindelnäten skall bort på husknuten, halloween-känslan behöver inte förstärkas. Jag vill hellre ha en stillsam allhelgonahelg med ljuständning än spökhuskänsla och trick- or treatbesök. Men det är inget jag måste göra. Spindlarna klagar inte om de får vara ifred.
Ett stort steg på väg mot ett hållbart liv, så på ett sätt är jag nöjd och belåten med detta. Men inte odelat, vilket jag nog hade trott. För känner jag efter så anar jag rastlösheten som lurar i kroppen. Speciellt påtagligt blev det när jag vaknade. I vanliga fall brukar jag gå upp, jobba undan lite innan käre maken vaknar för att sen kunna ha en lång frukost tillsammans innan dagen drar igång.
Idag låg jag kvar i sängen. Första gången somnade jag om – en fördel med mörka morgnar.
Andra gången kom tankarna. Vad ska jag göra? Kanske börja på den där romanen? Skriva en släktkrönika? En webbkurs? Det tog en stund innan jag landade i svaret, det givna.
INGENTING!
Det blir en utmaning. Tur att det finns löv att kratta.
