Säkert är du bekant med ordspråket om gräset som är så mycket grönare på grannens sida av staketet. Rent bokstavligt är det veklingen så hemma hos oss. Grannarna ståtar med en saftigt grön, och för det mesta välklippt matta. Och skräpfri. De plockar löv för hand om det är för få för att det skall vara någon mening med att ta fram räfsan.
Denna torra försommar är inget undantag. De har fri tillgång till Mälarvatten, och titt som oftast har åtskilliga liter strilat ner på deras gård.
Hos oss är det torrt. Speciellt där det mest är gräs är det mer vissengult och torrt än grönt. Men så mycket blommor vi har istället. För under äppelträden låter vi gräset – eller det som kommer istället för det – frodas.
Det kommer en del rotskott från äppelträden, och en och annan maskros. Men mest är det prästkragar, ett par-tre sorters klockor, fibblor, nejlikor, fibblor och en massa annat. Härom dagen räknade jag till sjutton blommande sorter + smultron. I det närmaste lika många har blommat över. Utan vare sig vattning eller klippning.
Det är enkelt att konstatera att smaken är olika. Vi trivs med våra blommor – det stickiga och gulbruna gräset till trots. Grannen gillar sin sammetsmjuka gröna. Men vackert är det när vinden leker med blommorna.
Om vi istället ser till ordstävet om grannens gröna gräs mer bildligt, så finns det en utmärkt devis som svar på det:
”Gräset kan vara grönast där du står – bara du vattnar det”. Det ligger mycket i det.
Oavsett bokstavlig eller bildlig förståelse av ordspråket så gäller det att värdera det man har, glädjas över det och måna om det.
