När käre maken och sonen for med dagens andra lass till återbruket fick jag för mig att det var hög tid att vara lite huslig. Tanken var att fixa
lite granola till frukostyoghurten. Frön och gryn blandas på plåten, nötter likaså. Dax att krydda. Inga problem med kanelen, men när turen kommit till kardemumman så var det bara några korn på botten av burken.
Käre maken som i vanliga fall sällan ses utan mobilen i sin omedelbara närhet svarar inte. Det är med andra ord omöjligt att anlita honom för en räd mot kryddhyllan i närmaste butik. Byta kryddning är ju ett alternativ. Ingefära är gott.
Men så slår det mig att jag faktiskt har kardemumma. Högst uppe i skåpet ovanför mikron skall det finnas en souvenir från då jag drog ditt pepparn växer. Peppar fick jag inte med mig hem från bergen ovanför Kerala, men väl kardemumma. Efter några enstaka provsmakningar har de legat i en burk de senaste sju åren, och jag får väl erkänna att det var med viss tvivel jag plockade fram dem.
Ett litet bett avslöjar att de fortfarande smakar ganska mycket. Men det är ju inte bara att hälla i dem i granolan. En kardemummafrökapsel påminner om en liten platt pistagenöt, men med lite mjukare skal. Det skall pillas bort, och ut faller några frön – det är de man köper som hel kardemumma i butiken. Det tar sin tid att få ihop ett par matskedar, som sen skall stötas i morteln.
Det är någonstans halvvägs in i kardemummaskalandet jag slås av hur bekvämt det är att köpa färdigskalas kardemumma i butiken. Och så börjar jag fundera över kardemummans väg från plantam till burken i kryddhyllan. Den skall plockas, skalas, malas, packas, fraktas och säljas. Förmodligen görs det mesta i fabrik, för inte kan den väl handskalas?
Helt plötsligt är jag tillbaks vid en dammig väg i Kerala, där kvinnor sitter utanför sina små hus och handknackar gatsten. För motsvarande tre (3) kronor om dagen!!! Kanske sitter det kvinnor och skalar kardemumma någonstans? För två och femtio- trots allt ett mindre slitsamt arbete än att knacka sten. Vem vet?
De stenknackande kvinnorna var en av de saker som gjorde det oerhört svårt för mig att resa i Indien. Med tanke på hur billig maten var, och på att vi hade stora sedlar från banken i plånboken var det för oss inte konstigt att betala 50 kr för en middag för två – även om 15-20 kr av dessa 50 var dricks. Innanmötet med kvinnorna tänkte jag inte mycket på det, det var inga stora pengar för mig. Men det var en veckolön för en stenknackande kvinna.
Vår guide berättade för oss att turismen visserligen bidrog med mycket inkomster generellt till området, men också till ökade klyftor då de som jobbade med turister plötsligt kunde tjäna mer än andra tjänar på en månad på en enda kväll. Och det leder i sin tur till ökade priser som gör de fattigare än fattiga.
Efter det snålade jag med dricksen.
Men ikväll var jag generös med kardemumman – och glad åt att jag för det mesta slipper skala och mortla..
