Snart är det dax för nyheterna på TV. Jag gissar att de kommer att handla om Borg, värmeböljan Lucifer och kanske gårdagens olycka med en björn i djurparken i Orsa. Om nu inte det blivit gamla nyheter för att Donald Trump hittat på något. Det är ju så det brukar se ut, ett fokus på det som är mer eller mindre uppseendeväckande.
Så här på lördagskvällen slås jag dock av samma tanke som kom för mig i går kväll, då käre maken och jag var i Dalhalla och såg en konsert med Brit Floyd (Tribute-band till Pink Floyds ära). Under hela koserten löpte ett bildspel på en skärm på scenen, och dessa bilder tillsammans med text och musik väckte också mycket tankar och känslor. Som ”Us and Them” till exempel.
När jag satt där slogs jag bland annat av tanken på ”us”, som vi som sitter på konsert, eller i trygghet i hemmets TV soffa, och ”them” som alla de ”andra”, som sitter i rangliga båtar på medelhavet, som går två mil för att hämta förorenat vatten i en hink, eller som inte kan/får/vågar göra sina röster hörda. De ”andra” som skildras på nyheterna. Och på att det väl egentligen är så – eller borde vara så – att vi alla är ”us”. Människor som har drömmar och förhoppningar, rädslor och tvivel, en längtan efter att älska och bli älskade och efter att skydda dem eller det vi månar om.
Samtidigt som jag är förvissad om att alla människor är olika på något sätt (jag tänker att det faktum att vi är unika gör att vi alla också är oändligt värdefulla) tänker jag att vi också är väldigt lika ibland. Därför skulle jag önska att vi alla, åtminstone för en stund, skulle kunna titta efter på vilket sätt de där ”andra” som kommer emot oss i rutan faktisk är som vi.
