Få människor har nog undgått #metoo. Detta digitala upprop visar på mäns makt och kvinnors utsatthet, och på den genomslagskraft ett hashtaggat budskap kan få. Förvisso märkligt att det skall behövas, men bra att det äntligen uppmärksammas. Jag tror att de allra flesta kvinnor kan beskriva situationer där de på ett eller annat sätt känt sig utsatta, invaderade och kränkta av män som tyckt sig ha rätten att agera på ett otillbörligt vis. Kvinnor som likt jag fått höra saker som:
”Han vet inte hur han skall närma sig flickor. Han tycker säkert bara om dig” (om killarna på högstadiet som ”började upptäcka tjejer”)
”De bara testar dig för att se om du pallar trycket här” (om de manliga mentalstötarna som hade diverse ”skämt” för sig när jag var sjuksköterskestudent på det stora mentalsjukhuset – som att sätta på porrfilm i personalrummet när det var dax för rast)
”Han hade druckit lite för mycket bara” (om killar som på fester och dansställen tar skamgrepp)
Listan kan göras lång, mer detaljerad och betydligt värre. Och handen på hjärtat – nog har jag sagt liknande saker också, kanske i bästa välvilja. Försökt att trösta den sårade väninnan med fraser som börjat med medkänsla och förfäran över idioter till killar, men övergått i en pseudoförklaring. Eller haft en inre dialog med mig själv, där jag tonat ner min egen ilska, skam och ledsenhet, berövat mig själv rätten till mina känslor.
De senaste dagarna har jag funderat lite extra på varför. Jag tror inte att det är så ”enkelt” som att vi alla accepterat att ”killar är såna” och normaliserat det som inte är normalt. Säkert är det en del i det hela, men inte allt. På ett bakvänt och inte alls särskilt hjälpsamt sätt tror jag också att sådana uttalanden mellan kvinnor, eller i min inre dialog, har gjorts för att ta udden av känslan av att ha blivit reducerade till objekt. Om ”han” gjorde det för att han inte begrep bättre eller var full, då är det inte min kompis eller jag själv som förminskats till något man kan göra vad man behagar med. Att ”förstå” blir ett bakvänt sätt att i stunden bevara självrespekt. Men som med så mycket annat så är det som kortsiktigt är enklast inte det bästa. Snarare genererar det onda cirklar.
Därmed inte sagt att en person har rätt att behandla en annan människas kropp – eller för den delen själ – efter eget gottfinnande. Långt ifrån. Att jag tagit hand om mina känslor på det sättet är inte en ursäkt för ett taskigt beteende från pojkar, ynglingar eller en och annan gubbe. Snarare är det ett tecken på att jag under alldeles för många år resignerat och anpassat mig till ett samhälle där det inte känts som att det lönat sig att protestera, och där ”förståelsen” blivit ett sätt att lappa ihop självkänslan.
Måtte #metoo inte bara kasta ljus på detta, utan göra det på ett sådant sätt att det blir en ändring. Ibland fasar jag för att detta att det blir tydligt att det är så vanligt skall bidra till normalisering istället för att sätta stopp.
Men just nu gläds jag åt kraften i det som sker.
