Morgonstund med Pavlovs hundar

Det är något märkligt med tidiga uppvaknanden. Den där känslan av att på samma gång vara allt för pigg för att sova, och samtidigt för trött för att stiga upp. Det är också de gångerna då käre maken väcker allra mest irritation hos mig. För där ligger han och sover gott, till och med snarkar, medan jag inte kan. Är det inte osolidariskt? Där ligger jag, klockan fyra på morgonen och kan inte sova, och så skall jag behöva lyssna på en som gör det med besked. Det är inte kul.

Så jag försöker att lyssna på fåglarna istället. Tyvärr är de ju inte lika ivriga att sjunga serenader nu som innan midsommar, men ett och annat kvitter hörs. Och någon mås som skränar. Det var för övrigt en sådan som väckte mig, trängde sig på i en dröm där det knarrade och skrek om hjulen. Väl vaken satt jag inte längre på motorcykeln, men det skrikande ljudet var kvar. Måsarna.

Har man svårt att sova är ligga i sängen bland det värsta man kan göra. Speciellt om man som jag ligger och blir smått irriterad och avundsjuk på sin snarkande partner (att avslappnad ligga och njuta av fågelsång är bättre). Varför det är så?

Minns ni Pavlovs hundar? Jag tror – kanske för att jag har den utbildning jag har – att alla människor är bekanta med Pavlovs dreglande jyckar. Men för säkerhets skull kommer en snabbrepris, och en länk för den som vill läsa mer om dem. Precis som människor så utsöndrar hundar saliv när de äter. Det är första steget i matsmältningen – att tugga och blanda maten med de enzymer som finns i saliven. Nåväl, när det var dax för mat så ringde Pavlov eller hans medarbetare i en klocka (eller lät hundarna höra en speciell ton), och hundarna gjorde sig redo för lunch. Dreglande och sugna på mat. Pavlov konstaterade således att ett stimuli (i detta fall ett ljud) kan sätta igång responser (reaktioner) som egentligen inte hör ihop med dem, helt enkelt för att hjärnan associerar saker med varandra. För Barbos, Laska, Ikar och de andra hundarna var ljudet av klockan kopplat till mat, och de reagerade på det som på mat – fast ingen mat fanns där. Pavlov gjorde försök på människor också – bland annat en del märkliga experiment med barn – och konstaterade att vi fungerade på samma sätt. För det fick han inte Nobel-pris, det fick han för forskning om hur nerverna styr bukspottkörteln.

Nog om hundar. Människor kan också reagera lika dant. Jag minns hur mamma berättade om en kvinna som alltid mådde illa  på ett visst ställe när de var ute och åkte bil. I övrigt var hon aldrig åksjuk. Till slut kom de på att på just det stället fanns ett hus målat i prinsesstårtegrönt, och just prinsesstårta hade hon en gång ätit sig sjuk på. Så för henne var den gröna färgen associerad med kraftigt illamående, och hon reagerade på det gröna huset på samma sätt som hon en gång reagerat på för mycket tårta.

Vad har nu tårta och sömn med varandra att göra? Om du inte räknat ut det själv vid det här laget så är svaret detta: Sängen bör kopplas ihop med sömn (och andra trevliga aktiviteter). Börjar vi associera den med att inte sova, t ex med att ligga och irritera sig på djupt sovande partners eller stressande tankar på att ”nu borde jag verkligen sova”, så kan det sluta med att hjärnan börjar göra kopplingar mellan sängen och icke-sömn. Och det är givetvis inte så lyckat. Så somnar man inte på kvällen kan det vara bra att gå upp och göra något lugnt (läsa kanske – dock kan det vara en idé att undvika de mest spännande böckerna). Och vaknar man tidigt på morgonen – ja, vill man prompt somna om gäller samma sak – men man kan ju också gå upp och starta dagen och de efter om morgonstund har guld i munnen.

Själv kunde jag konstatera att dagen börjar precis så vackert som på fotot här ovanför. Nu skall jag gå på snigeljakt!