På andra sidan gränsen

Det där med gränser är en fråga som upptar mig ibland, och på lite olika sätt. Var gränsen går för den egna förmågan? För integriteten? Eller för nationaliteten? Hur stor betydelse har egentligen gränsen mellan länder? Ibland stor och påtaglig, som mellan Nord-och Sydkorea.  Men hur är det med gränsen mellan Norge och Sverige?

Är den bara ett streck på en karta, en politisk och geografisk markör – eller visar den på nått annat?

Idag har vi lämnat Sverige och rest en bit in i Norge. Landskapet har skiftat från Värmländska skogar till ett mer kuperat norskt jordbrukslandskap. Det är vackert, mer storslaget och ”extra allt” med vyerna här. Men det är också något annat, något som märks på att det finns små samhällen med vårdcentraler och sjukhem långt ute i ingenstans. Busshållplatser längs vägen där fåren springer lösa. Ett flygfält i ett samhälle där det enligt Wikipedia bor 1911 invånare.

Det är ett land där det fortfarande tycks fungera med småbruk. Där landsbygden lever. Är det oljepengar som gjort skillnaden, som finansierat allt det jag ser längs vägen – eller är det något annat? Är det samma mentalitet som gör att killen på däckfirman i Minnesund sätter igång datorn, letar på en firma i Gjövik 6,5 mil bort och till och med visar karta och bilder från google på hur det ser ut när vi kommer fram så att vi säkert skall hitta. Eller den anda som gör att receptionisten på hotellet i Beitostölen välkomnar mig med ett handslag?

Vad är det som gör att det kan skilja så mycket mellan två länder som ligger så nära varandra, som varit en nation och som har språk som är släkt? Och om det är så stora skillnader på ömse sidor om en så obetydlig gräns, är det då konstigt att det kan vara svårt att komma till Sverige från någonstans väldigt långt borta?