Somliga varelser är läskigare än andra, och den här är definitivt den värsta i min trädgård. Speciellt aktiv är den frampå kvällskvisten då den drar ut på jakt, och då är det säkrast att hålla fönster och dörrar stängda. I synnerhet sovrumsfönstret, eftersom eländet tycks dras till fasadbelysningen och alltså flockas i höjd med nämnda ljusinsläpp. Tack gode Gud och byggvaruhandeln för myggfönster.
Enligt Wikipedia (där jag lånat bilden, jag skulle inte närma mig detta monster frivilligt) blir de inte större än tre centimeter, bålgetingarna, men jag misstänker starkt att de som bor här är muterade för nog tycker jag att de ser ut att vara närmare fem när de försöker forcera nätet. Och skuggorna de kastar på altangolvet då de flyger förbi lamporna är gigantiska. De är köttätande rovdjur och även om de sägs vara förhållandevis vänligt inställda till människor är jag på min vakt. När jag letade fram bilden upptäckta jag dessutom att de äter humlor, så kanske är det de som är skyldiga till hummelbristen. Sen jagar de vanliga getingar också, vilket väl får ses som ett försonande drag eftersom de senare är mer påträngande. Men de här ser definitivt läskiga ut då man ser dem med bara ett litet myggfönster som skydd.
Jag brukar faktiskt betrakta dem. Att utsätta sig för det som är skrämmande är bästa sättet att bli av med en fobi så jag försöker så gott det går. En riktig hard core kur vore att öka exponeringsgraden så till den grad att jag stod ut med att ha dem flygande runt huvudet, och krypande på armen men så motiverad är jag inte. Jag är fullt nöjd med att jag vågar gå ut på kvällarna och titta på dem bakom galler. Fast kanske är detta snarare en sund rädsla än en fobi, eftersom jag faktiskt är allergisk mot eländet och det tar sig rimliga proportioner. Mer handikappande fobier är också mer utmanande att exponeras för – men att utsätta sig för faran är en bra strategi eftersom det obehagliga blir lite mindre skrämmande då.
Monstret under sängen försvinner när vi tittar efter, trollen spricker i solljuset och bålgetingarna är betydligt mindre än sina skuggor (fast ändå ganska stora).
Så här i sjönära områden är det vanligt med träskspindlar. De kan för en spindelfobiker också framstå som monster, men de är i det här fallet mina hjältar. De spinner nämligen sina nät vid husknuten, precis runt lamporna. De vet var flygfäna håller hus, och fångar ett och annat fett getingbyte och en hel massa småflugor. Att det sen också fastnar björkfrön och annat skräp i näten får väl närmast ses som en överkomlig biverkan, även om det får huset att se ganska skräpigt ut mot slutet av sommaren.
Käre maken går redan och blänger på näten och funderar över bästa strategin för att bli av med dem. Han får gärna fundera några veckor till.
