Så kom vi till slut iväg på vår efterlängtade semestertripp. Det tog en stund innan vi var klara med allt, typ halva dan.
Käre maken tyckte nog att jag var lite väl utförlig i instruktionerna till våra husvaktande ungdomar – som typiskt nog kommer hem när vi åker bort. Och så skall ju packning för två personer ner i ett par små väskor och en topbox. Men med strategiska val så går det.
Till slut kom vi iväg – precis i tid för att få åka i regn större delen av färden. Den gick delvis genom Tiveden, och som jag sitter där på bönpallen vandrar tankarna iväg.
Jag ser mot skogen. Den är tät, väldigt tät (inte alls som när käre maken tog fotot på bilden) och jag kan bara se några få meter in i dunklet. Jag tänker på Bilbo när han och hans ressällskap tog sig fram genom Mörkmården. Och jag minns hur Tivedsskogarna förr i tiden var farliga att korsa. Vem vet vad man kunde stöta på. Varg? Rövare? Något oknytt? Eller snarare – vem visste – då för länge sen?
