De börjar redan på morgonen, alla trädgårdens ljud. Även om näktergalen inte sjunger natten igenom längre, och gryningskonserten är betydligt mer lågmäld nu än innan midsommar, så finns de där. Ljudet av gråsparvarnas nästan tjattrande läte, och från en mås som ropar över sjön letar sig in genom det öppna sovrumsfönstret. Om det blåser lite så hör jag inte bara vinden, utan också vågorna som slås mot grannens strand.
När vi var på visning för fyra år sedan – mest för att vi var nyfikna på att se vad det blivit av käre makens barndomshem som han lämnat 1979 – var fågelsången i trädgården faktiskt det första som slog mig. Det var i maj, och det var definitivt inte bara göken som gol utan en fullkomlig jubelkör av fåglar som bara behövde vara där för att jag skulle känna pulsen gå ner och sinnet landa. Ett ”här vill jag bo” slank ur mig, och därifrån har resan fortsatt.
Jag älskar inte bara fågelsång och humlesurr. Vinden som prasslar i lönnen och drar genom bambun har också sitt ljud. Att gå på gårdsgruset, eller lyssna till kluckandet då vattenkannan fylls i regntunnan är vardagsmirakel för mig.
Vissa dagar hörs också överraskande ljud. Som en tidig morgon då ett ganska distinkt krasande ljud hördes. När jag smyger upp och tittar ut står en rådjursfamilj och äter fallfrukt.
Alla dessa små stunder då jag stannar upp är så värdefulla. I ärlighetens namn glömmer jag det ibland, eller blir mer frustrerad än hänförd av Bambis knaprande då det är tulpanerna som är i farozonen. Då schasar jag på rådjuren, men de kommer troget tillbaks.De har sina stigar, och är inte så alldeles lättskrämda. Ganska ofta kan de stå och titta tillbaks ganska länge. Undrar vad de tänker? Kanske har de något att lära oss?
Dagens bild – vårt lavendelfall, som nu fylls av oräkneliga humlors surrande.
