Jag drömmer om att bli självförsörjande på grönsaker – i alla fall halva året. Än är det långt kvar dit, men trädgården bjuder redan på smaker under lång tid.
Redan då tjälen gått ur jorden kan jag gräva upp de sista jordärtskockorna ur pallkragen. De väntar under den vissna blasten och höstlöven jag bäddar med, och känslan när jag krafsar fram den är speciell – det är vårens första spadtag. Signalen på att nu är det dax.Dessutom älskar jag den lena soppan tillsammans med parmesanflarn. Till skillnad från käre maken har jag en mage som trivs bra med skockorna. Han föråt sig på soppan en gång, och är sedan dess skeptisk till dem.
Tidigt på våren tittar de första nässlorna fram. Inte den ideala trädgårdsväxen, och med tiden kommer det nog att växa annat på deras plats. Men än så länge tittar de upp bakom lillstugan. Skira och flikiga står de där i vårsolen och påminner mig om hur gott nässelsoppa kan vara. Bara jag kommer mig för att plocka. Jag tvekar ofta, rädd för att bränna mig. Trots handskar hyser jag ett visst motstånd mot att gå i närkamp med dem. Jag har ju lite för många gånger ränt bara ben i nässelsnår, och känns ettermärtan bränna längs skenbenet. Så nässlor måste man närma sig med finess. Inte får man dra ut på det för länge heller, det är då de blir stora och folkilskna. Jag väntar ofta för länge, och så plötsligt är de mer hem åt nässelfjärilar än potentiell mat till mig.
Sen kommer sparris och gräslök, och så smultronen som växer där alldeles av sig själv. Solvarma, sommarsöta. Om jag stoppar ett enda moget bär fyller det hela munnen med sommar. Till skillnad mot nässlorna väntar jag inte för länge på dem – jag får snarare hålla mig för att inte börja äta karten. Och sen alla kryddor. De stortrivs som stenpartiväxter i vår mur. Olika sorters timjan, oregano och mynta. Salvian som blir alldeles underbar i en kopp te tillsammans med mynta och lite honung. Kanske med en kvist lavendel för kvällsro. Persilja, koriander och basilika. Mer än jag behöver egentligen, men skillnaden gentemot torkat och fryst är fantastisk.
Just nu är det säsong för grönsaker. I år har jag prövat att odla miniauberginer, och det lyckas riktigt bra. Underbara att skiva och grilla – med lite olivolja, citron och svartpeppar har man en delikatess. Vill man krångla till det skivar man tunt, fräser försiktigt och fyller rullar med soltorkad tomat och lite pesto. En god tomatsås över, lite smulad fetaost och en stund i ugnen – sen kan man få vem som helst att börja äta vegetariskt.
Oavsett vad jag äter så kan jag konstatera att jag kan göra det på olika vis. Kasta i mig maten för att jag är hungrig eller har bråttom. Läsande under tiden, eller med huvudet någon annan stans. Eller så kan jag ta mig tid, känna hur det luktar, känns i munnen, smakar och njuta. Och helt plötsligt kan det mest anspråkslösa ting bli en upplevelse i sig, fylla gomman med en explosion av smak och konsistens.
Funkar på det mesta. Men det går inte alls lika bra med selleri – där går min gräns. Och vid blodpudding.
