Synen är kanske det första man tänker på när man tänker trädgård. Grönska och prunkande färger, vackra former på blommor och blad och strukturer av träd, sten och nivåskillnader i en trädgård. För att inte tala om helhetsintrycket en trädgård kan ge rent visuellt.
Men helheten kan brytas ned, på en vandring från rum till rum. Äppelträdgården med sin nästan vissna lilla ”äng” (eller det som i alla fal skall bli änge men som ni är mest högt och torrt gräs). Köksträdgården, lavendelfallet och ”nedomkull”. Och så allt det som ännu ligger obrukat. Den gamla gräsmattan, vattnad och torr med färg som en rävpäls.
Riktigt intressant blir det om jag sätter mig ner, låter ögonen komma i höjd med blommorna och ser på världen genom dem. Låter vågorna skönjas som ett glitter bakom palmgräset, eller rudbeckiorna skymma sikten mot grannens döda askar. Eller om jag betraktar blommorna riktigt, riktigt nära. En väldig massa blommor -månne heter de kanske korsblommiga?- består av en mäng små blommor. Jag har tidigare skrivit om bronsfänkålen, som är ett bra exempel på det. Här har vi en annan skönhet.
Någon som vet vad det är?
