Jag är på väg hem efter att ha stannat kvar alldeles för länge på jobbet. Solen står lågt och kastar ett magiskt, gyllene skimmer över åker och äng. Det är vackert, på samma gång fyllt av glädje och vemod.
Det som såddes har skördats, och ligger nu bara och väntar på att tas in. Stora gyllene rullar ligger spridda på åkern, föda till vintern för bondens kor och kalvar. Jag undrar om bonden känner samma tillfredsställelse som jag gör när jag får sylta, safta och frysa in? Kanske är det något vi bär med oss sen generationer, att sensommaren manar oss att skörda.
Samtidigt som jag tycker att detta med sådd och skörd är fantastiskt, så är skördetiden också vemodig. Det finns ett döende över hösten. Naturen vissnar, blir övermogen och slår sig till ro. Saktar in.
Själv sätter jag full fart mot hösten och lever inte alls i takt med den.
Kanske vore det inte så dumt att göra som björnen istället, äta upp sig och gå i ide.
