Ibland är det svårt att lyckas med goda föresatser, även om de kan tyckas hur enkla och trevliga som helst. Som att gå på spa och få en ansiktsbehandling. Hur svårt kan det vara egentligen. Det är väl bara att lägga sig ner och koppla av, typ? Eller?
Det börjar bra, med väldoftande behandlingsrum, mjuk frotté och levande ljus. Jag blir omstoppad och nedbäddad på britsen, och efter lite välkomnande småprat om hudens kondition och den stundande påsken under den första rengöringen så stannar konversationen av och det är dags att njuta. I huvudet är jag dock kvar på jobbet, planerar en kurs och funderar på i vilken ordning kan skall prioritera att göra en del av vårens sysslor.
Jag kommer på mig själv med att ligga och jobba, och bestämmer mig för att verkligen vara medvetet närvarande i denna ljuva stund istället. Andas sakta in genom näsan, känner doften av peelingen som masseras in i ansiktet. Det doftar gott, lugnande och lärplattformen canvas försvinner ur huvudet. Följer med i massagen och fokuserar hur den känns. Känner terapeutens fingertoppar löpa över huden, och får plötsligt för mig att hon har handskar på sig. Kan det vara så? Jag har alltid tänkt mig att spaterapeuter har bara händer, och fantiserat om hur mjuka och sköna händer man skulle få av ett sådant yrke. Så istället för att vara här och nu och njuta går uppmärksamheten till att här och nu bli klar över om han har handskar eller inte – något som jag ju inte kan se eftersom jag har små kompresser med vad jag förmodar är någon välgörande vätska på ögonen. Eller kanske är det bara tepåsar med kamomill-te, det är ju en gammal huskur mot svullna ögon.
Till slut måste jag fråga, och jo – hon har handskar. Det är inte helt lyckat att peela händerna flera gånger om dagen, vilket det ju blir när den ena efter den andra skall bli av med gamla hudrester. Bäst att vara rädd om händerna då.
Själv funderar jag om det var optimal närvaro att känna detta, eller bara ett utslag av en hjärna som har svårt att bara koppla av och alltid vill analysera stort som smått.
Men ansiktet är mjukt och lent och snudd på skimrande.
Uppenbarligen klarar huden att återhämta sig bättre än min hjärna.
