Jag är lyckligt lottad. Jag vet det, och jag blir påmind om det varenda dag. För det mesta känner jag en stor tacksamhet över allt det jag har, en ödmjukhet inför tillvaron. Samtidigt vill jag vidare. Ta nästa steg. Ibland funderar jag över den motsättningen. Vad är det som gör att jag inte bara slår mig till ro, låter saker rulla på?
När sådana tankar dyker upp kan jag ifrågasätta mig själv och mina motiv, tänka att ”jag borde vara nöjd”. Sen tröstar och peppar jag mig själv genom att tänka att visioner är det som driver oss framåt, som får oss att utvecklas. Då tänker jag på hur viktigt det är att våga blicka framåt, och att ta steg i den riktningen. Små steg, ett i taget, kan ta oss långt. Kanske är det det viktigaste, att ta ett steg åt rätt håll – fast jag inte är 100% säker på att det är det rätta.
För det ligger en hel del i berättelsen om tusenfotingen som fick frågan om vilket ben han lyfte först, stannade, tänkte efter och svalt ihjäl.
Därmed inte sagt att man aldrig skall tänka efter eller vila – bara att man inte skall fastna i grubblerier.
