Nyårsdagen är kanske den dagen på året då många ser framåt. Ett nytt år ligger framför, öppet, fullt av möjligheter. Precis som det gjorde för ett år sedan. Vad blev det av det? När jag tänker på vad jag har för mål för det kommande året så skiljer de sig inte nämnvärt från i fjol.
Stressa mindre. Äta bättre. Måna om mina relationer. Skriva något annat än facklitteratur.
”The same procedure as last year?” ”As every year, James”
Jag har aldrig sett den filmen som något annat än en beskrivning av en ritual där Miss Sophie skålar med Mr Winterbottom och de andra. Och där den rackarns ”katten” hela tiden ligger i vägen. Men just nu, precis när jag skrev, så fick denna klassiker en ny innebörd. Kanske finns där en underliggande berättelse om hur vi, år från år, målar upp ungefär samma bild för oss. I alla fall gör jag det. Månne har ni helt andra infallsvinklar än tidigare år?
Frågan är om det att ta nya tag så här på årets första dag, börja om med samma goda föresatser, ”the same procedures” bara handlar om bakslag, om att vara tillbaks på ruta ett – eller kanske inte ens där för att det gång året (eller kanske snarare jag själv) – gått i en lite annan riktning än jag tänkt.
Just nu väljer jag att vara glad åt att jag inte gett upp. Att jag fortfarande tänker att det ska gå. Att den vissheten, om att det faktiskt – precis som i naturen – bär av mot ljusare tider, är ett steg framåt. Eller sju!
Önskar er alla en god start på 2019!
