Det ringer på dörren. Jag tvekar om jag skall öppna, eftersom jag är ganska säker på vad som väntar på andra sidan. Det är dom där som inte kom förra helgen, eller i tisdags. Dom där som brukat busringa på dörren med jämna mellanrum det senaste året och sen springa sin väg.
Men jag öppnar. Det är dom – två halvstora pojkar, med luvjackorna uppdragen över huvudet, svartvita ansikten och hukande hållning.
Dom: Trick or treat?
Jag: Får jag fråga en sak?
Grabbarna ser lätt undrande, men eftersom de har siktet inställt på treat så nickar de jakande och mumlar ett ja.
– Om man blir offer för utpressning, tycker ni att man skall ge efter då?
Grabbarna ser ännu mer fundersamma ut. Kanske anar de fällan, men de känner sig tvingade att svara.
– Egentligen inte, men det beror ju på omständigheterna. Om någon är i riktig fara så kanske…
– Egentligen inte, upprepar jag. Jag håller med. Så det blir inget godis.
Skall jag vara ärlig så finns det inget. Jag köpte faktiskt en påse om de skulle komma på själva Halloweendagen, men det gjorde de inte. Men i torsdags kom en god vän förbi, och med förenade krafter och lite hjälp av käre maken tog godiset slut. Men det säger jag inte, bara att jag inte har något godis. Grabbarna går sin väg.
Skall jag fortsätta vara ärlig så är detta scenario tyvärr en fantasi. Fram till första repliken stämmer det med verkligheten. Och det där sista stycket är också fullkomligt sant.
Allt där emellan är hittepå och önsketänkande. Som vanligt kommer de fyndiga replikerna alldeles för sent.
Men visst vore det kul?
Bortsett från att fantisera om fyndiga repliker så har jag påtat lite i trädgården.
Undrar om det är årets sista bukett som kommit in?
Kanske skulle jag gett grabbarna en bukett kärleksört?
Rena supertreaten!
