Så lätt det är att rusa på i livet. Speciellt om man som jag har ett arbete man trivs med större delen av tiden, och inte direkt är sysslolös om dagarna. Inte ens när jag borde vara det – även om jag själv tycker att jag faktiskt börjar bli bättre på att låta hjärnan vila på helgerna. Idag fick jag en sån där riktigt bra påminnelse om vad som egentligen är viktigt i livet.
När jag kom hem efter jobbet väntade inte bara ett, utan två, små brev på mig. Avsändare: Mina två äldsta barnbarn, sex och åtta år gamla. Kan man bli annat än glad av sådant? Jag sitter här och läser och gläds. Känner jag efter så har jag nog mungiporna bakom öronen, fånigt leende inte bara för att de har skrivit utan för att de verkar trivas i sin vardag. Samtidigt finns det lite av en sorg i detta, att deras vardag är lite för långt bort för spontanbesök. Tiden går så oerhört fort – det räcker ju med att se på deras mamma och moster. Inte var det så länge sen de plitade ner brev till sin mormor och morfar. Vart tar åren vägen? Det känns som något att sträva efter det kommande året – att ha mer tid för nära och kära. Att ta mig tid – och be om deras.
Boktips
Ett annat glädjeämne är att de KAN skriva, mina små tjejer. Det slår mig eftersom jag just nu lyssnar på boken ”Innan floden tar oss” av Helena Thorfinn. En fantastisk historia från Bangladesh. Den påminner mig om hur livet ter sig för de som inte är lika lyckligt lottade som vi är. Även om antalet analfabeter i världen minskar, så är det fortfarande allt för många som inte får lära sig. För att det inte passar sig att flickor gör det, eller för att det är lönsammare – åtminstone för stunden – om barnen arbetar i stället för att utbilda sig.
Jag har sannerligen mycket att vara tacksam för.
