I dag var det dag för första lektio
nen efter helgerna. Ett tema för förmiddagen var kommunikation och samtal. Det gick ganska fort att konstatera att mina stämband inte återhämtat sig i den omfattning jag önskat, och min egen verbala kommunikationen hade kunnat vara….tja, mindre smärtsam kanske. Och absurd. Tänk er själva att ni skall prata om att prata, och så är det typ det ni kan sämst just då. Eller näst sämst – för halvvägs genom passet la ju projektorn av också, så då försvann bilden med. Men med envishet och fantastiska studenter löser sig det mesta.
Sen kan man givetvis fundera över hur någon annan skulle beskrivit röstens kvaliteter. Beroende på vem och i vilket sammanhang hade det förmodligen varierat. På hälsocentralen = hes, efter fotbollsmatch = överansträngd, och i samtal med käre maken – förhoppningsvis sensuell (fast han konstaterade mest att jag var sämre).
Hur som helst, de sammanhang vi är i spelar roll för hur saker uppfattas. Och rösten? En sak är säker. Den satt långt ner i bröstet och var betydligt mörkare än annars. Dylika symtom kan ju ses som mörka orosmoln, speciellt med tanke på kommande strapatser. Men varje moln har ju som bekant en silverkant, eller rent av en i guld. Så också detta. På allvarsamma möten tycks det ligga en viss pondus i bastonerna. Kanske borde jag tillämpa dem mer medvetet? Besöka en talpedagog? Eller borde jag månne ha gjort det för 50 år sen då jag inte vågade räcka upp handen i skolan.
Den stora frågan är – är det rösten eller innehållet i det som sägs som gör att vi tas på allvar?
