Jag har alltid tyckt om att plocka svamp. Älskat soliga höstdagar och njutit av dimgrå vandringar i Hälsingeskogarna. En fylld svampkorg har förstås varit bonus, men det har varit något alldeles speciellt med dessa höstdagar på egen hand i skogen. Varje sommar från det att jag var åtta, eller kanske nio år, lärde tant Karin mig en svampsort. Inte mer. Jag skulle lära mig dem ordentligt. Då var jag otålig, kom springande med andra sorter jag hittade men tant Karin lät sig inte bevekas. ”Gå nu och se om du kan hitta fler rynkade tofsskivlingar istället för den här” kunde hon säga. Jag tar hand om den här, och nästa år ska vi leta på många fler. Just då uppskattade jag inte alls hennes pedagogik, men för varje år växte repertoaren och med stigande ålder gav jag mig själv ut i skogen.
Jag tänker fortfarande på tant Karin ibland, och hennes kärlek till naturen. Mot slutet hade hon gravt nedsatt njurfunktion och gick i dialys. Men mellan behandlingarna gav hon sig ut i skogen om hon bara orkade.
Så här i backspegeln kan jag sa att de där svampplockardagarna i ungdomen var mindfulness på hög nivå – långt innan jag ens visste att mindfulness fanns. Doften av våt mossa och svamp, fuktig luft mot kinden och känslan av den mjuka stigen genom stövlarnas sulor. Och ljuden. Vindens sus, stamfåglarnas stillsamma läten, sorlet av en bäck. Ingen ljudbok i öronen, bara liden där och då. Och de år då de sett björn på trakten min egen sång för att hålla nallarna på avstånd.
Idag har jag plockat trattkantareller. I grönsaksdisken på ICA Maxi. Fort och lätt går det, men känslan saknas. Jag bara måste lära mig att hitta till svampskogarna häromkring. Snart.
Till dess klurar jag på svamparna jag hittat hemma i trädgården. Det är fullt av dem, men ingen av dem fanns bland de som tant Karin lärde mig.
Dax att plocka fram svampboken kanske. Till dess får ni titta på bild och leka gissningslekar.
