Det är inte bara svamptider så här års, utan också hög tid att skörda annat i trädgården. Således har en pallkrage skattats på morötter och några kvarglömda polkabetor dragits ur jorden.
Trots att det inte är någon jätteskörd så är det en förunderlig tillfredsställelse att åtminstone lägga in ett par burkar rödbetor, och att ha några hemodlade morötter i en låda sand i matkällaren. Just i år var det dessutom en färgglad morotsblandning, så jag ser för mig såväl vackra sallader som förundrade barnbarn som gnager på lila morötter.
Denna belåtenhet över att frysa in, safta och konservera har jag alltid haft. Inte för att jag tycker att det är jättekul att rensa bär eller skiva rödbetor, utan för tillfredsställelsen när burkarna står där på sina hyllor. Kanske bor det en liten hamster i mig, eller någon urgammal gen, vem vet. Det märkliga är att jag mer än en gång hamnat i att mina alster blir stående och aldrig kommer i närheten av en tallrik. Som den gången då jag fick en väldig massa plommon och kokade in dem med madeira och vaniljstång, och till och med konserverade i gammaldags konservapparat. Jag vill minnas att vi åt upp en burk. Inte för att det smakade illa – det var riktigt gott, och jag snålade för att ha till festliga tillfällen. Men de fina burkarna blev kvarglömda i den gamla jordkällaren vi hade då, och när etiketterna började mögla kändes det inte direkt lockande att bjuda gäster på. Någon burk blev till kräm i ett fåfängt försök att rädda det som räddas kunde. Den gick inte hem hos mina barn. Inte hos maken heller – eller ens hos mig själv. Men kanske föll de skatorna som plundrade komposten på näbben :).
Årets skörd är mer blygsam, och en burk rödbetor och några morötter ska vi nog stoppa i oss innan de förfars.
Sen återstår några tomater och en massa chili – men det är en annan historia.
