Nu är de sista grönsakerna är inplockade från trädgården, undantaget jordärtskockorna som med fördel kan stå kvar tills det börjar bli för hårt i jorden för att få upp dem. Kommer tjälen fort så är de dessutom i utmärkt skick när de töar upp, så blir de kvarglömda i pallkragen gör det inget.
De gula tomaterna ser ut som små pumpor, vilket ju ger associationer till Halloween. Förra året ringde två häxgubbar på dörren, och vi hade inget mer än frukt att erbjuda dem. Godis försöker vi – med varierad framgång – låta bli, och kontanter – vem har det i dessa tider? Så de fick några satsumas och hemodlade äpplen med sig, och vi undrade stilla om detta var nog med godis för att slippa bus. Vi slapp buset då, men jag är ganska säker på att det är just dessa grabbar som med jämna mellanrum busringer på ytterdörren och sen kilar iväg.
Igår när vi åkte hem kom två små häxor gåendes längs vägen. Dax igen. Vi kände ingen våldsam lust att åka in till stan och handla godis, inte heller att möta besvikna miner utanför dörren. Så vi kurade skymning i uterummet på baksidan. Nu är det visserligen något vi gör i vanliga fall också. Det är så rogivande att sitta där och läsa en bok, prata och se skymningen falla. Inga lampor tända inne i huset, inte ens utanför. Här gäller det att skicka signar om att man inte är hemma. För vem vill framstå som en snål gammal kärring, eller en grinig gubbe? Se förväntansfulla barnaögon bytas i besvikelse? I år hade dessutom fått tomater och chilifrukter om de ringt på – hur kul är det? Och frågan ”Tar ni shish?” känns liksom inte helt OK i sammanhanget.
Ingen ringde på – i alla fall inte vad vi hörde (men vi somnade rätt snart till ljudet av vinden och brasans knaster).
Och kanske var det så i går kväll att häxgubben och trollpackan var inne i huset, inte på vandring längs öns småvägar.
