Tredje advent gryr. Himlen är i det närmaste klar, och har bara några lätta molnstråk. Termometern står på minus nio grader. Väderappen i mobilen visar 2 grader och moln. Jag väljer att tro mina ögon. I alla fall just nu, då jag efter att ha gläntat på dörren också är övertygad om att termometern är tämligen väl kalibrerad.
Andra gånger är det inte alltid så lätt att få ihop sinnesdata, och dra rimliga slutsatser. Som vid stress. Vår perception är selektiv, och ju mer stressade vi är desto mer tunnelseende får vi. Och inte vilket tunnelseende som helst. När hjärnan jobbar som den ska i stressiga situationer får den oss att se det som påminner det minsta lilla om faror. Den får oss att tolka situationer så nära ”worse case scenario” som möjligt. Och den blir extra uppmärksam på det negativa. Med andra ord, när jag är stressad så kommer jag att lägga märke till irritationsmoment, störningar och allt annat som gör att stressen ökar. I en värld där det allra mesta kan tolkas på en mängd olika sätt är det också lätt hänt att jag väljer den tolkning som gör mig mest kritisk och på min vakt. Helt enkelt för att det genom årtusendena varit det bästa sättet att överleva. Hjärnan gör det den är ”designad” att göra.
Men jag gör kanske inte det som är det mest hjälpsamma för vare sig mig själv eller andra i dessa situationer. För hjärnan är som den är, vilket gör att den ställer in sig på att överleva här och nu. Den skriker ”stick här ifrån”, ”slå tillbaks” eller ”ge upp”. Och ibland skriker den högt. Och ju högre den skriker, desto mer ökar stressen. Tunnelseende blir trängre och det blir svårare att ta emot hjälp – för tänk om hjälparen har baktankar? En stressad hjärna är en rädd och misstänksam hjärna. Precis som den skall vara. Ialla fall ”längst ner i botten”, i det där man pratar om som reptilhjärnan ska vi vara inställda på att överleva stunden.
Men vi har ju nyare delar av hjärnan också. Delar som kan få oss att reflektera och inte bara reagera. Det är de delarna som ligger längre från ryggmärgen, som får mig att klandra mig själv efteråt, då reflektionen kommit i kapp de automatiska tankarna. Då tänker jag ”Hur kunde jag göra/säga så?”, ”Varför sa jag inte så istället?”. Och eftersom de delarna till vardags är ganska väl utvecklade så är det de delarna omgivningen förväntar sig att se, de vet ju att jag kan. Eller tänker att jag med min utbildning/ställning borde kunna. Och de har ju rätt, jag kan alldeles utmärkt då jag inte är stressad och känner mig hotad, men när stressen och reptilhjärnan gör sitt så agerar jag lite för lätt på det. Då blir jag övertydlig för att undvika missförstånd, höjer rösten för att jag inte tror att jag skall bli lyssnad till, eller försöker ta kontroll för att få stopp på en negativ spiral. Är omgivningen också stressad och har hjärnor förinställda på faror kan mina försök att reda upp det hela istället ses som att jag misstror dem, är arg eller försöker köra över andra. Helt tvärt emot vad jag har tänkt.
Hur lätt är det då inte att negativa cirklar av missförstånd, leder till misstro, leder till ökad stress, leder till…. osv. Tänka efter före är svårt, men nog vore det bra att ibland när worse case scenariot och reptilhjärnetolkningen löpt genom hjärnan på oss – för det kommer den garanterat att göra i några tusen år till – släppa in en good will tanke också. Fundera ”Kan jag förstå det här på något annat vis?” , ”Vad vill hen säga med detta – annat än vara kritisk och negativ mot mig?”. Jag tror att det är enda vägen att stoppa onda cirklar, att få hållbarhet i våra relationer till andra också i stressade perioder, perioder då vi faktiskt behöver varandra som mest.
Det innebär inte att vi skall låta vad som helst passera. Vi skall inte tystna av rädsla för att det skall bli fel (det kan vara ett ”spela-död-knep” från vår reptilhjärna), och inte heller av en överdriven förståelse för att andra också är stressade. Vi skall säga ifrån när saker och ting är fel. När människor går för långt – eller inte går alls utan undviker. Då behöver vi lyfta frågan. Men den delen av hjärnan som hjälper oss att göra det på ett konstruktivt sätt är till sin natur långsammare än reptilhjärnan, så den måste få tid att komma i kapp. Och då behöver vi tänka efter först. Innan vi säger att andra är eller gör si eller så, fundera över vad det kan stå för. Kan det vara så att den andre rent av försöker hjälpa till, men att det landar fel.Och ta diskussionen utifrån att vi missförstår varandra (den reflekterande hjärnan) istället för att utgå från repitilhjärnans tolkning om att den andra har ett horn i sidan till oss eller är inkompetent.
Kan vi det kan vi också stötta varandra i den balansgång det är att ta sig fram när livet är stressat. Och blir vi lite lugnare kan vi också skilja ut vad som inte kan ursäktas pga av stress, och där vi verkligen måste sätta ner foten.
Med andra ord är stress inte ett alibi för att få bete sig hur som helst mot andra. Stress och hur hjärnan fungerar är en förklaring till att det blir fel ibland, och kan vi se den förklaringen kan vi förhoppningsvis börja skilja på sak och person – både vad gäller oss själva och andra. Och kan vi det, kan vi kanska bromsa tiden mellan input och output, tänka efter och sen släppa vissa saker, och hantera andra mer konstruktivt.
Hur jag hamnade i detta utifrån en betraktelse om skillnaden mellan min egen observation av vädret denna morgon och min iPhone’s perspektiv? Tja, det kan man ju fundera över, men jag vill gärna tro att det ligger ett visst mått av reflektion bakom.
Men nu går jag och tänder det tredje ljuset och dricker dagens adventskalenderte som är ett roiboste med smak av körsbär.
