Hur många gånger i livet har jag inte hört det! I ärlighetens namn har jag sagt det ganska ofta själv också. Och tänkt det. Läxat upp mig själv för att jag rusade åstad, utan att fundera så värst mycket på konsekvenserna.
Det borde ju inte vara så svårt att vara lite mer förutseende med tanke på den kapacitet vår hjärna besitter. Vi har en förmåga att minnas, dra slutsatser och planera. Att ”tänka efter före” – eller i varje fall att tänka framåt.
Det gör att vi kan engagera oss i projekt som sträcker sig bortom nuets horisont. Men som jag skrev här om dagen, vi har också vår gamla reptilhjärna att dras med. Och eftersom jag nu kan prata mer än en minut i taget utan att få en hostattack så har jag gjort ett litet filmklipp om det.
Eftersom det i ett evolutionärt perspektiv är viktigare att klara livhanken än att ändra livsstil så händer det lite då och då att den gamla hjärnan tar över. Handen åker som av sig själv till godisskålen – inte bara en gång utan flera eftersom vår hjärna växlat in på ”ät medan det finns mat” spåret. Den gamla hjärnan är inte heller värst intresserad av att rensa ogräs – den vill hellre hitta en lugn och vilsam vrå i trädgården.
I sådana lägen är det bra att inte slå på sig själv. Självklander är bara ytterligare ett hot för hjärnan, och skapar därför också stress. Var tacksam för att din hjärna gör precis det den är byggd för – att se till att du överlever. Och var glad för att du också har en uppdaterad version som kan ta kommandot och planera långsiktigt.
Dagar som den här, när sjön precis frusit till, är det extra viktigt att inte bara gå på lust, dra på sig skridskorna och glida iväg. Då behövs eftertänksamhet, utrustning och sällskap. Men om olyckan är framme är en blixtsnabb reptilhjärna till bra hjälp.
