På hemmaplan brukar varje dag kännetecknas av känslan att vakna i paradiset. När jag blickar ut genom fönstret här kan jag bara konstatera att himlen inte är långt borta – i alla fall inte om man associerar himlen med moln.
Vi befinner oss 900 m.ö.h., och det är bara att konstatera att det är ensiffriga temperaturer och gråväder utanför fönstret. Och moln både nedanför oss i dalen och ovanför oss med.
Detta tycks vara klassiskt Beitostölväder. Jag minns förarårets hemresa, och hur vårt stopp i denna bygd var för att i skydd av taket på bensinmacken dricka en kopp te. Då kom vi norr ifrån, över de östra kanterna av Jotunheimen och Valdresflyet. På höjderna (dryga 1300 m.ö.h.) var det kallt, bara tre grader, och snöblandat regn. Säden där tekoppen under nacktaket satt fint.
Idag funderar vi på att ta den västra kanten av Jotunheimen, och åka över Sognefjellet. Med sina 1434 m.ö.h är det norra Europas högst belägna väg över ett fjäll – säkerligen vidunderligt vacker om molnen lättar.
Så idag hoppas jag att det blir högt i tak där ute!
