Hoppa till innehåll

När verkligheten överträffar drömmen

I morse hyste jag vissa väderrelaterade farhågor. Bävade för ännu en färd i snöglopp och dimma över Jotunheimen. Så blev det inte. Istället utvecklades det till en av de vackraste turer jag upplevt i livet (och det regnade bara sista halvtimmen),

 

Dessutom fungerade kommunikationsanläggningen prickfritt så vi kunde prata med varandra, vilket nästan alltid är en fördel. Möjligen undantaget när käre maken börjar prata fotboll.

Molnen steg upp från dalen strax efter att vi startat, och ganska snart åkte vi genom ett frodigt brukslandskap, fyllt av grönska och vackra vyer. Sällan har jag åkt längs en så vacker väg, vindlande längs bergssidan och med en makalös utsikt. Redan igår konstaterade jag att landsbygden levde, och efter att inte bara får efter vägen utan en bonde och tio kor så är det bara att konstatera – landsbygden lever, trots att stordrift inte tycks vara vanligt i dessa nejder.

 

Så småningom lämnade vi dalen och kom upp på kalfjället. Vindstilla, spegelblanka fjällsjöar och hisnande utsikter längs vägen över Sognefjälllet.

På 1400 meters höjd växer det jag tror heter lappvide. Långt över trädgränsen fodras denna halvbuske, och som så många gånger förr slås jag av hur växter och djur anpassar sig till förutsättningarna. Det ger hopp till den egna trädgården, och väcker i vanlig ordning en massa associationer om det där med anpassning.

Ett ord som ofta lyfts, men på ett sätt som är ganska kuvat. Vad händer om vi i stället för att tänka  att någon är ”anpassningsbar” använder begreppet ”överlevnadsförmåga”?

För egentligen är det väl en fråga om samma sak?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.