Alla som följt den norska serien vet att det finns en massa ställen där man häpnar över att folk kan bo. Jag har flugit över hus långt inne i fjordar vid Norra ishavet, där enda vägen varit att ge sig ut i sagda hav.
På vår resa genom Norge har vi sett såväl byar som ensamma hus långt ut i ”ingenstans”. På platser långt ute i skogen, högt uppe i bergen finns gårdar med några får och kor, och små uppodlade tegar.
Ett säkert tecken på att man nalkas denna typ av bosättning är att det går en skälvning genom vår Tiger (dvs mc:n)- en färist i vägen. Och strax är de där vid vägkanten, en liten flock får. Tackorna ytterst, lammen på vägrenen. Och en och annan gumse som håller koll på sin flock.
”Tänk att det bor folk här” , kommenterar käre maken tätt som oftast i den till slut välfungerande kommunikationsapparaten. Alva avbryter inte, och jag svarar med vördnad. ”Ja, visst är det fantastiskt”, ”Så vackert” och ”Hur många tror du hade varit ödegårdar av de här hemma i Sverige?”
Idag har vi besökt en av dessa gårdar, Kjeåsen – känd från TV som det heter. 530 meter ovanför fjorden. Nu för tiden går det bilväg genom en smal, 2,5 km lång tunnel där man definitivt inte vill möta någon annan trafikant. Likt ett vägbygge är den bara öppen en riktning i taget – på eget ansvar, ingen kollar om du åker på fel tid.
Väl uppe är det en slående utsikt, men mest häpnadsväckande är friden. Den är påtaglig – kanske för att vi är de enda turisterna när vi kommer upp. Gårdens härskarinna, Björg, är dock där och pysslar i huset.
Friden är som sagt talande. Jag känner mig genast lugn och tillfreds. Och kreativ. Käre Maken överväger att lämna kvar mig och återkomma om tre månader för att hämta mig och ett manus.
Han besinnar sig dock -kanske för att han vet att han skulle köra vilse på egen hand :).
